onsdag 24 mars 2010

Det sitter i huvudet


I mitten på åttiotalet arbetade jag på ett vårdhem, en stor institution. Där bodde flera hundra personer, helt och hållet i händerna på personalens rutiner. Mat serverades på exakta klockslag, år ut och år in. Gå och lägga sig fick man göra på en tid som passade personalbemanningen.

Det var naturligtvis inte klokt, det handlade om ren maktutövning, att brukaren (det ordet var visserligen inte uppfunnet då) skulle anpassa sig efter personalens behov. Istället för tvärt om.

När jag nu läser om Tove Harnetts avhandling vid Hälsohögskolan i Jönköping får jag svart på vitt att en del av den attityden lever kvar. Tove Harnett har intervjuat omsorgspersonal och gjort observationer på äldreboenden och hon kan konstatera att outtalade normer påverkar personalens agerande gentemot de äldre. Att normer påverkar våra attityder och vårt beteende är inte konstigt, snarare självklart, det som är underligt här, tycker jag, är att vi faktiskt säger – från alla fronter – att det är viktigt att de äldre ska ha ett inflytande över sin egen vardag och att vi ur många aspekter tycker att de faktiskt har det. Vem är det vi försöker lura?

Tove Harnett har t ex tittat på vilket inflytande de äldre har över när de ska gå och lägga sig. Tror ni att det är självklart att de som bor på ett äldreboende eller de som har hjälp från hemtjänsten själva bestämmer när de ska gå och lägga sig? Nej, det är det inte. Det är fortfarande så att folk måste gå och lägga sig när det finns tillräckligt med personal för att gå och lägga sig, och det ingår inte i nattpersonalens arbetsuppgifter att hjälpa någon med det. Således måste man ha lagt sig innan nattpersonalen börjar sitt skift. Enkel logik och en norm som styr. Enligt Harnett på ett sådant sätt att vi tom tror att ingen vill vara uppe längre än att kvällpersonalen fortfarande är kvar. Det är ingen som är intresserad av att se på tv, ingen som är intresserad av socialt umgänge. Utan alla är trötta och vill antingen gå och lägga sig eller vara ifred. Bekvämligt nog eftersom det passar så bra utifrån personalbemanningen.

Men tänk om det inte är så? Tänk om vi skapat en verksamhet där vi uppmuntrar människor att vara trötta och gå och lägga tidigt? Det är det Tove Harnett är inne på, och det är det jag är inne på och jag undrar om vi kan tänka den tanken utan att gå i försvar eller värja oss och säga att även om det vore så, skulle det ändå inte fungera. I så fall skulle det behövas mer personal.

Nej, säger Harnett, det är inte personalbrist som är problemet, inte i det här fallet. Mer personal kan behövas av andra skäl, men inte när det i grund och botten handlar om attityder och normer. För hennes slutsats är att det är precis där skon klämmer, vi agerar fortfarande, precis som när jag arbetade på vårdhemmet på åttiotalet, utifrån att brukarna ska anpassa sig efter organisationen, t ex personalens arbetstider. A-turer och B-turer eller vad vi nu kallar dem för.

Tänk på Thyra Frank och hennes äldreboende i Köpenhamn, och en del andra danska äldreboenden för den delen. Där är de som vill uppe sent på kvällarna. Man umgås, sitter i sina egna privata fåtöljer som finns i det gemensamma vardagsrummet och den som vill ha en öl eller ett glas likör, får gärna det. Man somnar så gott då och inga insomningsläkemedel behövs. Och ja, personalens arbetstider är anpassade efter det, vilket fungerar utmärkt eftersom de inte måste vara så många som arbetar på morgonen eftersom alla brukare inte vill gå upp på samma tid eftersom alla brukare är olika. Det är i det konstaterandet vi landar, alla är olika. Naturligtvis ska organisationen anpassas efter det. Svårare än så är det faktiskt inte.

1 kommentar:

Margareta sa...

Jag välkomnar Toves avhandling. Den ger mig belägg för det jag gör.
Under ett antal år har jag hjälpt olika äldreomsorgsenheter att hitta fram till normer och attityder som sätter vårdtagarens behov och önskningar i centrum.
Jag använder mig av värderingsövningar och diskussioner som ökar självkännedom hos personal. Det är där vi måste börja. Vid varje uppdrag får jag högsta poäng.
Jag tror precis som Kierkegaard att vi måste börja där personen befinner sig när vi vill föra henne framåt. Vill vi hjälpa personal till ett annat förhållningsätt, hjälper inte kvalitetssäkringssystem, rehabutbildningar, tillkrånglad dokumentation. Det kommer i nästa steg. Vi måste börja på rätt ställe: i själva mötet mellan den enskilde och undersköterskan. Sedan kan vi bygga fantastiska kompetenser på detta. Ingen extra tid eller utökning i personalgruppen kan motverka bristen på gott förhållningssätt.