Dag 43: Rätten till kollektiva lösningar (för dem som vill)

Det är naturligtvis bra att Socialtjänstlagen utgår från individens rätt och självbestämmande och respekt för människors integritet. Var och en bestämmer över sitt eget liv. Jag säger inget annat.  

Däremot tycker jag att både diskussionen och lösningarna har kantrat. Numera verkar individuella lösningar enbart handla om ensamma lösningar. Vi uppmuntras att göra allting själva. Bo själva, äta själva, få hjälp med lite sociala aktiviteter själva osv. Som om det vore det högsta för alla människor. 

Men vad händer då med oss andra? Vi som inte vill äta själva eller bo själva eller vad det nu handlar om. Vi som faktiskt föredrar kollektiva lösningar men som, när vi blir äldre, rent praktiskt inte löser det sociala livet själva. Förstår ni hur jag menar? Om Sveriges kommuner lägger stora resurser på att människor ska få hjälp med lunch och middag i sina hem, borde inte kommunerna lägga motsvarande resurser på att hjälpa dem som vill äta tillsammans med andra.

Folkpartiet var det parti som på 1980-talet såg till att människor fick ett "eget rum på långvården", och det var bra. Vad jag säger är bara att vi idag struntar i dem som inte vill ha ett eget rum. Individens rätt handlar inte längre om att var och en väljer om hen vill ha ett eget rum eller inte, vilket det borde göra, utan vi utgår från att alla vill ha ett eget rum. Och det vill faktiskt inte alla människor. Precis som alla människor inte vill äta lunch själva. 

Det är inte konstigt att det blivit så här. Pendeln slår alltid, och från påtvingade kollektiva lösningar gick vi till påtvingade enskilda lösningar. Vad jag menar är bara - som alltid - att människor är olika, och individuella lösningar ska inte enbart handla om enskilda och ensamma lösningar. För samtidigt som vi har individualiserat genom att göra ensamhet till en rättighet - har ensamhet blivit ett allt större hälsoproblem. Inte minst för äldre människor.