För första eller sista gången

Det här är en text som jag skrivit för ett annat sammanhang, främst för personal i äldreomsorgen, men möjligen kan den intressera fler. Den handlar bl a om åldrandet. // Lill

Jag har en liten, liten mintgrön iPod. Den köpte jag för att fylla med musik att lyssna på när jag är ute och springer. Som om rockmusiken skulle kunna pressa mig till stordåd, ungefär som Rocky Balboa pushades av bakgrundsmusik i alla de evinnerliga Rockyfilmerna. Nu är jag ju ingen Balboa, varken högerknä eller för all del ork räcker till det, så istället fyller jag den lilla mintgröna med radioprogram, som jag lyssnar på när jag är ute och promenerar.I sommar har jag lyssnat på sommarpratare. Författare hit och artister dit. En del är väldigt spännande att lyssna på, andra lite mindre spännande. En sak verkar de dock ha gemensamt. De funderar på sitt åldrande.

Många målar upp bilder hur livet ska se ut när de blir gamla, hur mysigt de ska ha det. Rollatorer nämns, käppar likaså. Däremot inte demens eller hemtjänst. Inget konstigt med det. Just demens och hemtjänst ingår inte heller i mina bilder av hur livet ska bli framöver.

Idag gick jag en runda på oändliga grusvägar och då lyssnade jag på Kristian Luuk och Peter Englund. Kristian Luuk pratade om hur han vill åldras med Carina Berg och det lät väl lite småputtrigt fast inte mer än så, Peter Englund var lite intressantare. Han pratade om hur vi upplever att livet går fortare och fortare ju äldre vi blir, att ett år går fortare för en 44-åring som jag, än för en 5-åring som min systerdotter. Enligt Peter Engdal, som verkar vara en klok man, finns det två skäl till det. Det ena är att för en femåring är ett år 20 procent av hela livet, men för en 44-åring är ett år bara 2 procent av hela livet. Det handlar om proportionalitet med andra ord, inget konstigt alls, ren vetenskap.

Det andra han sa om åldrandet och om hur snabbt man uppfattar att det går tyckte jag däremot var lite konstigare, eller i alla fall intressantare. Han sa nämligen att ju mer man minns bakåt, desto långsammare uppfattar man att man åldrar. Han sa att för en människa som inte minns särskilt mycket, inte funderar på det, kanske saknar tydliga minnesbilder från sin barndom, så är det förflutna som ett svart hål, varken långt eller kort, det bara är. Även framtiden blir något slags svart hål. För en människa som tvärt om har många levande minnen, gärna från sin barndom, blir det tydligare att man levt ett långt liv, att livet är långt, att framtiden är lång.

Jag inser att jag inte kan beskriva det här på ett lika tydligt sätt som Peter Englund, jag kanske inte ens begrep vad han sa, men om ni tänker till så låter det väl rimligt? Många minnen gör att man får en slags känsla av att livet är långt. Om ni inte får ihop det så lyssna gärna på Englund själv, hans sommarprogram går att ladda ner på http://www.sr.se/.

Peter Englund sommarpratade väldigt mycket om sitt eget och andra människors åldrande, han funderar nog en del på det, precis som jag för övrigt. Han pratade om att som barn gör man så mycket ”för första gången”, men när man blir äldre gör man sällan det. Istället gör vi en massa saker ”för sista gången”, även om vi i princip aldrig är medvetna om att vi aldrig mer kommer att göra det. Själv gillar jag ”för första gången” och hoppas att jag kommer att få vara med om det många gånger även i fortsättningen. Det får mig att känna framtidstro och att roliga saker väntar. Men hur är det med de äldre personer som ni som arbetar i äldreomsorgen kommer i kontakt med. Hur mycket ”första gången” är det där? Vill de äldre vara med om ”första gången” eller avtar det behovet med åren? Eller handlar det som så ofta om vem man frågar?