EXTRA EXTRA: Vi ska leta efter en själ

Det var ett bra fullmäktigemöte igår, det vill jag inleda med att säga. Det blev lite diskussion och då och då lyssnade vi faktiskt på varandra. Jag menar att vi som sitter i majoritet lyssnade på oppositionen och tvärt om. Vi pratade äldreomsorg, en revisionsrapport och om att leta efter kommunens själ. Plus en hel del annat.

Eftersom vi fått ett förslag på en ny näringslivsstrategi för kommunen, där det står hur vi ska agera för att locka fler företagare till kommunen, pratade jag lite grand om att vi behöver arbeta med unga företagare. För en kommun, eller snarare de som arbetar för kommunen, kan vara hur trevliga och hur vänligt inställda till företagare som helst, men viktigare än så är faktiskt att det över huvud taget finns människor som vill bli entreprenörer och företagare, som till att börja med tänker tanken att det är möjligt att tjäna pengar på sina egna idéer. Och där tror jag att skolan kan göra mer än skolan gör idag. Så det sa jag. Så sa jag att om vi vill ha fler lokala och mindre företag som leverantörer till kommunens verksamhet, måste vi se över våra upphandlingsunderlag. En del av de kraven vi ställer på våra leverantörer utesluter mindre och nystartade företag, många gånger av ren slentrian, tror jag. Här kan vi i kommunstyrelsen, som godkänner upphandlingskraven, tänka och göra annorlunda.

Sedan presenterades en revisionsrapport. Revisorer har gått igenom hur vi sköter våra inköp och upphandlingar i kommunen, och det ser inte bra ut. Nu hade vi ingen diskussion om innehållet, innan vi har det ska kommunstyrelsen få säga sitt om innehållet, men jag och ytterligare ett par folkpartister uttryckte ändå vår oro över det vi läst. Jag också, för vi sköter det inte som vi ska, och även om jag många gånger, i andra sammanhang, tycker att politik handlar om att måla med stora penseln och inte peta i detaljer, gäller det inte hur vi sköter inköp och upphandlingar. I det fallet vill jag och resten av Folkpartiet ha ordning och reda.

Bosse Cedergårdh, som är ordförande för beredningen för Kultur och fritid, presenterade så den beredningens förslag på hur vi ska arbeta för att bevara vårt kulturarv i kommunen. Han presenterade en särskilt metod, Culture Planning, och sa att kulturen ska vara samhällsbärande och att vi ska leta efter Lerums kommuns själ. Och ja, det gillar jag. Att kunna prata om kultur utan att med en gång hamna i det där eviga om att opera minsann är kultur men inte Melodifestivalen. Att leta efter en själ, visst är det vackert.

Jesper Liljedahl (S) twittrar direkt från fullmäktiges möte

Rose-Marie Jansson (V) hade skrivit en interpellation om privata bolag i äldreomsorgen och det ledde naturligtvis till debatt. Bra det, tycker jag, att vi pratar om det. För det blir lätt enfaldigt annars. Den ena sidan tycker att privat är bra, den andra att det är dåligt. Mer av princip. Så tycker inte jag, och inte Folkpartiet. Vi bryr oss inte om vem som levererar äldreomsorgen, vi vill att de som gör det bäst ska göra det. Och naturligtvis, då handlar det om att försöka göra en bedömning av det. Vad jag menar är bara att Folkpartiet i Lerum har inga ideologiska skäl till att tycka att det är bättre med privata bolag än att vi i kommunen själva står för driften. Inte heller ser vi det som ett självändamål att kommunen ska ha så många anställda som möjligt, dvs att vi ska göra allt själva. Debatten i sig var förvånansvärt bra, tycker jag även om säkert ingen ändrade åsikt sådär rätt av. Men man lär sig alltid nya saker av att lyssna på vad andra har att säga.

Folkpartiets motion om en parboendegaranti bifölls av ett enigt fullmäktige och det är vi glada för. Fast den har jag skrivit så mycket om tidigare, och säger inte mer om den nu.

Det var en kort sammanfattning av gårdagens möte. Hör av dig om du vill veta mer. 

Hur vet vi att vi är bäst?

Vid varje möte, när kommunstyrelsen träffas, ligger det ofta på borden framför oss små högar med papper, tidningar och utredningar som vi ska läsa. Sådant som av någon anledning inte gått att mejla till oss innan mötet, sådant som vi måste läsa eller möjligen sådant som kan vara bra att läsa. I morse låg där bl a en tidning som en klass på Dergårdsgymnasiet i Lerum gjort. Tidningen handlade om miljö- och klimatfrågor ur lite olika perspektiv. Och min son, som går i den här klassen, hade skrivit en text om den miljöranking som tidningen Miljöaktuellt gör av svenska kommuner varje år. Miljöaktuellt bluffrankar var rubriken och sonens kritik gick ut på att Miljöaktuellt inte tar reda på vad kommunerna gör i praktiken utan bara frågar kommunerna vad de har som målsättning att göra. Miljöaktuellt i sin tur menar att det rimliga är att det finns en koppling mellan vad en kommun vill och göra och vad kommunen faktiskt gör - och att därför målsättningar säger en del om vad som blir gjort. (Om det är så kan man naturligtvis fundera på.)

Det görs en en väldig massa olika rankingar varje år. Myndigheter, organisationer, tidningar och andra rankar äldreomsorgen, skolverksamheten, företagarvänligheten, kollektivtrafiken - ja, allt skulle jag vilja säga. Kommuner som hamnar långt ner på listorna brukar hävda att det är fel saker som mäts och rankas och kommuner som hamnar högt på listorna tycker att rankningen är bra. Så fungerar vi människor.

Själv har jag funderat en del på det där, hur vi ska veta att det vi gör är bra - eller för all del dåligt, om det nu skulle vara det. Hur vet vi t ex att äldreomsorgen i Lerums kommun är bra? Varje år frågar vi brukarna och betyget brukar bli bra. Men svarsfrekvensen är låg och tänk om det är de som är mindre nöjda som inte svarar? Och nöjda förresten? Är nöjdhet alltid ett bra mått? Det finns människor som får precis allt det de har rätt att få, men som ändå inte är nöjda. Precis som det finns det motsatta. Människor som inte fått det de enligt lagstiftning har rätt till, men som ändå är nöjda. Nu mäts annat än nöjdhet i äldreomsorgen. Både Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting mäter och jämför äldreomsorgen i alla kommuner. Och även om det ibland blir lite fel i de jämförelserna, kommunerna som rapporterar in sina siffror rapporterar inte alltid in samma saker, tror jag resultaten ändå säger något.

Ta sedan de mätningar som från olika håll görs av skolorna runt om i landet. En del av det som mäts är lärartäthet, dvs hur många elever det går på varje lärare. I Lerums kommun har vi relativt många elever per lärare, vi har låg lärartäthet. Väldigt låg. Åtminstone vid en första anblick. Gräver man lite, kan man se att det faktum att vi inte har så många hemspråkslärare och svenska 2-lärare, beroende på att det inte är så många elever som har behov av det i kommunen, gör att vi klarar oss med lite färre lärare. Men. Visst. Även om vi tar med den aspekten - vi har låg lärartäthet.

Fast då kommer nästa fråga; hur farligt är det då, med låg lärartäthet? Elevernas resultat är ju bra. Betygen står sig och en väldigt hög andel av eleverna är godkända i alla ämnen när de går ut nian och kommer därmed in på gymnasiet. Man kan alltså säga att vi får ut mycket av lärarna, mycket för pengarna om man så vill. Fast då kommer nästa fråga; hur mycket mer skulle vi få ut om vi hade fler lärare? Fast då kommer nästa fråga; är det fler lärare som ger bäst effekt? Fast då kommer nästa fråga. Och nästa. Och så där kan man hålla på. Och det var ändå inte det jag ville prata om, det har jag gjort så många gånger tidigare. Nej, min fråga nu är snarare "Hur vet vi att vi är tillräckligt bra?".

År 2025 ska Lerums kommun vara Sveriges ledande miljökommun. Och då är frågan. Hur vet vi att vi är det? Vilken organisation eller vilken rankninglista ska avgöra det? Vi kan ju inte bara själva säga att vi är bäst. 

Kommunstyrelsen har sagt JA till en parboendegaranti. Nu hoppas jag att kommunfullmäktige säger samma sak.

I dagens GP>>

Vad vill du fira om 9 år?

Bredvid mig på bilden sitter Bonnie Bernström. Hon är förbundsordförande för Liberala kvinnor, som är Folkpartiets kvinnoförbund. Bonnie och jag har, tillsammans med ytterligare sex personer, ägnat det senaste dygnet åt att prata om jämställdhetspolitik. I världen, i Sverige och i Folkpartiet. Så har vi tänkt strategiskt och taktiskt och hands-on. Vad är viktigast att få gjort under 2012 och hur får vi ut mest av de resurser vi har? Hur jobbar vi smartast helt enkelt? Så funderade vi lite på 2021, året då det är 100 år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Vad vill vi se då, om nio år, 100 år efter rösträttsreformen? I höstas firade vi att det var 90 år sedan rösträtt för alla infördes. 2021 kan vi visserligen fira 100-årsjubileum, men mer då? När det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män? Vad är viktigast att ta tag i och lösa fram till 2021? Ja? Vad tycker ni?

Obehagligt är det, drevet mot Juholt

Det är lördag förmiddag och jag sitter på tåget till Stockholm. Dricker kaffe och läser om Håkan Juholt. I tidningar, i Twitterflödet och på Facebook. Läser och blir nedstämt, ledsen rent av. För här talar vi DREV. En mobb som vältrar sig i Juholts och Socialdemokraternas olycka - jo, för olycka får man väl ändå kalla det för. Jag tycker det är obehagligt.
Själv blev jag förvånad när Juholt valdes till partiledare för S, tyckte det var ett osmart val, eftersom S så uppenbart behöver fler väljare bland medelklassen i de större städerna, och då funkar inte en person som Juholt. Och om man utgår från att en partiledare ska personifiera ett parti, bidra till att människor ska kunna relatera till personen, känna någon slags samhörighet - nej, då skulle S ha valt någon annan. Fast det är inte min sak och dessutom finns det väl fler partier som i så fall borde tänkt annorlunda. Men det här att så ogenerat gotta sig i eländet som utspelar sig. Nej tack.
Jag hoppas att de löser det här snabbt, Socialdemokraterna. För jag vill ha en opposition med lite kraft. Motvikter behövs. Alla behöver ifrågasättas.

Lyckligare i en arkitektritad villa än i en massproducerad trälåda?

På ett av gårdagens möten pratade vi om förskolor. Ja, egentligen pratade vi om kommunala verksamhetslokaler och hur processen ser ut när vi bygger nya, men som exempel använde vi en förskolebyggnad. Eftersom när vi bygger nytt är det ofta just förskolor det handlar om. Vi vände och vred på plan- och byggnadsprocessen (hur gör vi på bästa sätt?) och vi pratade rent allmänt om vad en ny förskola får kosta. Väldigt allmänt. Bortsett från att en ny förskola naturligtvis ska vara funktionell, själva byggnaden ska vara det - hur viktigt är det t ex att byggnaden är vacker? Att den är arkitektritad? Är det värt tio miljoner extra? Fem miljoner? Eller spelar det mindre roll hur den ser ut, eftersom det viktigaste ändå är vad som händer inne i byggnaden, eller ute på gården, dvs viktigast för hur bra eller mindre bra förskoleverksamheten blir är de som arbetar på förskolan.

Hur en förskolebyggnaden ska se ut är bara ett exempel på vad vi som politiker behöver ta ställning till. Miljökrav (ska vi bygga så miljövänligt som det bara går eller ska vi sänka ribban lite), hur många avdelningar ska vi ha (ju fler avdelningar på en förskola, desto billigare), hur länge ska förskolan vi bygger stå kvar (byggnadens livlängd). Allihop frågor där vi vi behöver bestämma oss. Klara riktlinjer, inget tjafs. Idag är det nästan som att varje gång vi bygger en förskola så gör vi det för första gången och det gör planerandet och byggandet onödigt dyrt.

Efter mötet funderade jag på det där med en byggnads utseende, vad som är rimligt i just det här fallet, och så drog jag en parallell till vanliga villor (det håller säkert inte fullt ut att jämföra en förskola med en villa, men så tänkte jag). En kompis till mig bor t ex i en stor arkitektritad villa. Den är inte bara stor (enorm), den är vacker, smakfull och anpassad efter de behov som min kompis och hennes man tycker att de har. 

Ett sådant hus bor inte jag i. Mitt hus är ganska litet, massproducerat (alla husen i området ser likadana ut), inte särskilt vackert alls - mer en praktiskt trälåda.  Och små vackra detaljer eller speciallösningar? Glöm det.

Två olika hus, och i båda husen ska det s a s bedrivas verksamhet - familjelivsverksamhet av olika slag. Frågan är då om min kompis i den vackra villan har större möjligheter att lyckas med det än jag i den rätt så fula trälådan? Spelar utseende och utformning någon som helst roll i det här fallet? Blir man lyckligare av att bo i ett arkitektritat hus jämfört med att bo i ett massproducerat? Nej, det tror jag inte. Därför tycker jag inte heller att vi ska lägga för mycket pengar på att specialutforma varje förskola. 

En sak till förresten. Vi har tidigare sagt att förskolebyggnader ska smälta in i omgivningen, dvs passa in bland de hus och den miljö som finns runt omkring. Tänk den tanken fullt ut. Tänk om vi ska bygga en förskola i ett område där det ligger en massa sådana där villor som min kompis bor i, och tänk att vi samtidigt ska bygga en ny förskola i ett område som ser ut som det jag bor i. Om båda de byggnaderna ska anpassas efter omgivningen, ja då blir den ena förskolan mycket dyrare än den andra att bygga, och att i många år betala av och betala ränta för. Är det rimligt? Nej.

"Ljuger politiker?" och andra vanliga frågor

God morgon!
Jag börjar veckan med att svara på frågor. Sådana frågor som jag får då och då och som har med det politiska livet att göra. För kanske - eftersom jag får frågorna så pass ofta - är det möjligen fler än frågeställarna som vill ha svar. Eller frågor och frågor förresten. Lika ofta är det påståenden jag möter. Men med lite god vilja kan de formuleras om till intresserade frågor, det tycker jag allt. 


1. Tjänar du pengar på politiken?
Det här är en av de vanligaste frågorna. Ställs direkt - pang på - av somliga. Ställs lite mer inlindat av andra. Och svaret är JA, jag tjänar pengar på politiken. I Lerums kommun har vi två heltidsarvoderade politiker. Den ena är kommunstyrelsens ordförande (M), som har samma arvode som en riksdagsledamot dvs 57 000 kr/mån. Den andre är oppositionsrådet (S), som har 90% av vad en riksdagsledamot har. Jag själv är kommunstyrelseledamot och har ett arvode som motsvarar 16% av en riksdagsledamots arvode, vilket är drygt 9000 kr i månaden i det som kallas fast arvode. Utöver det har jag ersättning för sammanträden och ersättning för förlorad arbetsinkomst (eftersom jag pga av politiken bara hinner arbeta halvtid). Det som är arvoderat är alltså det som har med kommunstyrelsen och kommunfullmäktige att göra. Den tid som jag, och andra politiker, lägger på det egna partiarbetet, får vi inte betalt för. Hur mycket tid man lägger på sådant är upp till var och en, men i mitt fall är det ganska mycket tid. Varje vecka är det ett par kvällar som går till olika möten, och likadant med helger. Helgen som kommer lägger jag t ex på ett långmöte i Stockholm och nästa helg är den en konferens. Sådant görs på fritiden. Merparten av all politisk aktivitet i det här landet sker på människors fritid. En del spelar fotboll, andra går på teater. En del plockar svamp, en del är politiskt engagerade.

Så ser det ut. Så vet ni det. Och ja just det, hur de politiska arvodena ser ut i en kommun är upp till respektive kommunfullmäktige.

2. Politiker ljuger ju bara hela tiden
Sägs ofta som ett konstaterande, men om jag omformulerar blir frågan: Ljuger politiker hela tiden? Och svaret är: Nej, inte hela tiden. Men visst. Många politiker ljuger. Om du frågar en politiker om hon eller han ljuger, får du oftast svaret att det är en definitionsfråga och att det är stor skillnad på att hålla inne med information och att ljuga på en rak fråga. Dessutom verkar de flesta politiker anse att ändamålet helgar medlen och att det ofta finns så väl strategiska som taktiska skäl att ljuga. Det där är ju en smaksak, det handlar väl mest om vilket politiskt klimat man vill ha och om vad man tror är bästa vägen till att hitta lösningar.

Så får jag naturligtvis frågan om jag själv ljuger som politiker och nej, det gör jag inte. Jag och andra kan självfallet ha olika uppfattningar om saker, jag kan t ex tycka att kolllektivtrafiken fungerar bra och någon annan kan tycka att den fungerar dåligt, men om jag säger att jag tycker att den fungerar bra så säger jag det för att jag tycker det. Jag försvarar inget om jag inte tycker så. Om någon sedan tycker att det är att ljuga, så får hon eller han tycka så.

Själv blir jag alltid extra vaksam om någon säger "Ärligt talat" eller "Det ska vi inte sticka under stol med" och dylikt. Varför detta behov av att berätta att nu är jag ärlig eller nu försöker jag inte dölja något? Som om man gör det annars.

3. Ni politiker tjafsar bara hela tiden
Återigen ett konstaterande. Men hur är det då, tjafsar vi hela tiden? Nej, det gör vi inte, inte hela tiden. Fast visst händer det. Det kan finnas saker som är viktiga för ett visst parti, men som andra partier inte bryr sig om, och det kan leda till tjafs. Så finns ju alltid frågan hur mycket ett litet parti ska ha att säga till om, i relation till ett stort. Man kan välja att inte kalla det för tjafs, man kan kalla det för diskussioner eller att "vi har olika ståndpunkter", men min bästa vän, som är en klok kvinna, sa för ett tag sedan när hon hörde mig prata i telefon med en annan politiker att "ursäkta mig, men ni låter som småbarn i en sandlåda". Det där med sandlådenivån tror jag dock hör till undantagen, de flesta samtal blir till sist rätt så konstruktiva.

Nu hinner jag inte mer. Fler frågor och svar kommer framöver. Har du en egen fråga du vill ha svar på? Skicka till mig lill@minsektor.se eller skriv den i kommentarsfältet.

Gående först i Gråbo (ja just det, SÅ kan man ju tänka)

Det var fullsatt i Missonskyrkan i Gråbo igår. Jag räknade inte hur många vi var men flera hundra personer var vi definitivt. För att lyssna på 35 studenter (från 14 olika länder), som tillbringat hösten i Gråbo för att ta reda på hur vi tillsammans ska kunna skapa ett långsiktigt hållbar samhällsutveckling i Gråbo. Ja, inte bara i Gråbo utan i hela kommunen naturligtvis, vad vi lär oss i Gråbo kommer hela kommunen att få glädje av. Studenterna läser ett mastersprogram på Chalmers och jag tror att de alla är arkitekter i botten, och de inledde med att berätta om den SWOT-analys det gjort av Gråbo. Styrkor, svagheter, möjligheter och hot. De pratade mycket om närheten till Göteborg och närheten till naturen, vilket är bra båda delarna - men varnade för att Gråbo skulle kunna utvecklas till en vanlig traditionell förort till Göteborg och därmed mista känslan av ett samhälle på landet (men ändå nära stan). Och de pratade mycket om att bygga ett Gråbo där man kan leva nära naturen, leva ekologiskt, odla sin mat, handla från den lokale slaktaren (som ju ännu inte finns, men som de tycker ska finnas). De sa också att Gråbo är planerat utifrån biltrafiken, och att vi borde ändra på det. Gående först, sa de, och menar att vi ska utgå från fotgängare och cyklister nu när vi planerar vidare. Självfallet ska man kunna köra bil i Gråbo, det är inte det, men biltrafiken borde inte dominera så som den gör idag, och det håller jag med om. De sa över huvud taget en massa kloka saker. Dessutom fick jag mig en tankeställare när jag lyssnade på dem. Jag insåg nämligen hur inskränkt jag är på många sätt, hur jag verkligen inte har förmåga att själv tänka alla de där tankarna studenterna tänker. Nej jag vet, det beror inte enbart på inskränkthet, det beror även på bristande kunskaper, jag har helt enkelt inte den kompetens som studenterna har - men gång på gång, när jag lyssnade på dem tänkte jag "ja, just det, SÅ kan man ju tänka". Bra att vi involverat Chalmers i kommunens samhällsbyggande med andra ord.

Stort tack till studenterna från Chalmers! Förresten kommer det att finnas kvar folk från Chalmers i Gråbo även i fortsättningen. Forskare därifrån ska nämligen studera vårt arbete när vi nu jobbar vidare för en hållbar samhällsutveckling i Lerums kommun. 


Här kan du läsa mer om studenternas arbete>>

PS. Filmen nedan är ingen superintressant film, jag vill bara visa hur mycket folk det var i Missionskyrkan.

Välkommen Grävskopan

Jag har efterlyst grävskopor, har velat se dem som en slags konkretisering av att utvecklingen av Lerums centrum är på gång. Och nu är en här. En grävskopa plockar ner det gamla Konsumhuset (måste dock ha varit länge sedan Konsum låg där, innan jag flyttade till kommunen). Här ska istället ett bostadshus byggas. Hur högt det huset ska vara, det vet vi ännu inte, detaljplanen behöver förändras och reglera det, och det gör kommunfullmäktige. Men ett bostadshus ska det bli. Välkommen Grävskopan.

Lägg ut kommunstyrelsen på entreprenad

Tänkte på det där med att lägga ut kommunala verksamheter på entreprenad, vilket jag är FÖR - om jag tror att verksamheten blir bättre eller lika bra fast billigare. Även om det kan vara oroligt och jobbigt för dem som arbetar i verksamheten, och även om jag förstår att människor kan tycka att det är idiotiskt av politikerna att tro att det kan bli just bättre eller billigare.

Tänk om vi skulle lägga ut den politiska ledningen på entreprenad (nej, det vore naturligtvis olagligt, men tänk om) för att vi tror att det kunde bli bättre och billigare. Jag är inte säker på att jag skulle få majoritet för det. 

Friskolor och rädda politiker

I tonåren hade jag ett antal privata arbetsgivare, jag jobbade på hotell, restauranger och på en stor hamburgerkedja. Men bortsett från det och fram till för ett antal år sedan då jag startade ett eget företag, har jag alltid varit offentliganställd. I landsting, stat och kommun. Under större delen av min tid som offentligt anställd var det inget jag funderade på, att jag arbetade i verksamheter där politiker styrde. Och jag förstod under många år inte vad folk menade när de sa att det är så speciellt att arbeta i en politiskt styrd organisation (det var alltid högre chefer som sa det). Jag var nog lite mer som en effektiv legoknekt. Jag fick ett uppdrag och jag såg till att verkställa. Med några undantag gjorde jag som jag blev tillsagd, och när jag inte gjorde det - när jag tyckte att det bara blev för mycket, när det jag skulle göra var bisarrt eller tom omoraliskt, sa jag alltid att "då får ni sparka mig", vilket de aldrig gjorde. Första gången jag på riktigt begrep det där med konsekvenserna av att ha politiker som högsta ledning, var när jag arbetade på stadskansliet i Göteborgs stad, och jag satt och pratade med några som skulle uttala sig om vad kommunen tyckte om ett antal friskolor som ville etablera sig i staden, och tjänstemännen sa saker som "vad ska vi nu hitta på så att vi slipper få hit dem".

Jag tänkte på det där tidigare idag när jag själv träffade representanter för en friskola. Hur mycket i politiken det är som handlar om rent tyckande - fast vi kallar det för politik eller ideologi. Hur jag, som rent principiellt gillar friskolor, är välvilligt inställd till både friskolor och representanter för friskolor. Nyfiken och positiv sådär rent allmänt. För att jag tror att det är bra med friskolor. Bra med skolor som tänker lite annorlunda än vi själva gör, och bra med konkurrens. Hur jag, när jag själv arbetade som rektor, tyckte att det var sporrande att veta att eleverna på den skolan där jag arbetade, kunde välja en annan skola, en friskola, om de ville det. Och hur jag idag, som politiker, gärna läser rapporter och statistik som visar hur bra det är med friskolor. Väl medveten om att det finns rapporter som visar motsatsen, och att det för det mesta handlar om "som man frågar får man svar". Jag vet ju också att många av mina dåvarande rektorskollegor inte alls tyckte det var bra med konkurrens och att friskoleetableringar var något som i slutänden försämrade för eleverna i en kommun.

Men som sagt. Jag vill se fler friskolor i Lerums kommun, det är anmärkningsvärt tunnsått med dem. Ett problem är att det är ont om lokaler i kommunen, få friskoleföretag vill bygga helt nya skollokaler, och där behöver vi skärpa till oss. Tänka mer långsiktigt när det gäller samhällsplanering och byggande. Det har varit för lite driv i Lerums kommun helt enkelt. För mycket av att det väl är bra som det är. Mer action krävs under 2012.

Så. Nu ska jag äta broccolisoppa och läsa min under 2012 privata bibel "GÖR DET NU eller ångra dig i graven". Jag är redan inte på andra läsningen och det kommer att bli fler. Boken är en slags instruktionsbok och jag beställde den på stört efter att jag läst om den härom dagen. Kunde inte motstå presentationen av den. "Den här boken är det enda du behöver för att göra allt du vill redan nu, så sätt igång. Vad väntar du på?" Det är inte stor litteratur, det är det inte, och som författaren själv skriver "alla självhjälpsböcker är i grunden likadana och den här boken är inget undantag", men bortsett från att jag tycker det där med självhjälpsbok låter lite töntig (men ok då) så får jag här medhåll för mycket av det jag själv grunnat på och listat ut - och medhåll gillar en politiker :-) Inte minst det i boken som handlar om hur rädslan styr våra liv, "rädslan är en stor och stöddig jävel som inte frivilligt viker ner sig", och inte bara styr våra egna liv, tänker jag, utan naturligtvis även politiska företrädares liv, som individer och i grupp.

Och vad är då politiker rädda mest rädda för, tror ni? Att inte bli omvalda, tror jag, och det är nog ganska hämmande. Det manar inte till att tänka utanför boxen direkt.

Jag sitter inte i en lyxkåk och klappar mig på magen

Den del av skolverksamheten som handlar om städning ska läggas ut på entreprenad, dvs ett privat företag ska sköta städningen. Det har jag varit med och bestämt. Av en enda anledning. För att jag tror att vi som bor i Lerums kommun får mer för våra skattepengar på det sättet. Jag tror helt enkelt att ett företag som är specialiserat på städning är de som också kan göra det bäst. Mest städ för pengarna helt enkelt. Det betyder inte att städpersonal som är anställd av ett privat företag är bättre i sig på att städa än städpersonal som är kommunanställda. Det handlar bara om att städföretag, som ägnar sig åt det och inget annat, borde vara bättre på sådant som att organisera verksamheten och sådant som kompetensutveckling. Så tror jag. Inte heller betyder det att jag inte förstår att det är jobbigt för anställd personal att byta arbetsgivare, det har jag full förståelse för. Jag har sett den typen av arbetsgivarbyte på nära håll och det tar ett tag att landa, det gör det.

Precis som jag sagt tidigare, för mig är det här inget ideologiskt ställningstagande. Jag bryr mig inte om vem som städar skolorna i Lerums kommun, jag vill bara att de som är bäst på att göra det ska göra det. Och med risk för att låta tjatig, bäst är de som städar mest för pengarna. Visar det sig att det nu blir kris och katastrof och inte alls bättre eller billigare, ja då får vi väl tänka om. Men då har vi i alla fall prövat. Man måste våga pröva. Gör vi inte det, kommer vi inte att ha råd med någon städning över huvud taget i framtiden.

Men det var egentligen inte det jag skulle säga, åtminstone inte helt och hållet. Vad jag reagerat på är de insändare som publicerats i Lerums tidning, som handlar om det här - att vi låter ett företag ta över städningen. Här talas det om att det här är en tragedi. Att privatanställd personal minsann inte kommer att ha tid med att ingripa om elever bråkar eller om elever är ledsna. För sådant gör minsann inte privatanställda städerskor. Eller oppositionen som säger att städpersonalen gör ett viktigt jobb - och därmed antyder att allianspartierna inte tycker det. Eller för den delen, den som skriver att moderater bara sitter i sina lyxkåkar och klappar sig på magen och struntar i städerskor och barn och medmänsklighet.

Nu är jag inte moderat och har ingen aning om huruvida de klappar sig på magen eller inte. Däremot är jag en av dem som varit med och bestämt att vi ska låta ett företag ta över städningen av skolorna. Och jag blir lite trött. Dels på bilden av företagare och dels på bilden av mig själv som politiker - för övrigt är jag ju både företagare och politiker så det är väl dubbelt illa. Jag struntar inte i dem som städar och jag saknar inte medmänsklighet, och för den delen - min ambition som företagare är inte att tjäna så mycket pengar som möjligt till vilket pris som helt. Jag tycker också att städpersonalen gör ett viktigt jobb, och inte bara tycker, jag vet att det är så, jag har själv arbetat i skolvärlden. Men varför tror ni att privatanställda städerskor bryr sig mindre om eleverna än kommunanställda städerskor - och därför skulle strunta i barn som bråkar, är ledsna eller ensamma? (När det nu dessutom handlar om samma personer som ska städa, som bara byter arbetsgivare.) Varför tror ni att privatanställda personer har mindre medkänsla än kommunanställda personer? Det är egentligen det jag undrar. 

Prioriteringsfrågan

Här kommer en text som jag skrivit för ett annat sammanhang, men den passar även här, tycker jag. Eller snarare. Den passar ännu bättre här. För är det något vi politiker behöver vara bra på, är det att prioritera. Själv ska jag bli ännu bättre.

2012. Nytt år. Och möjligen nya föresatser, det är en smaksak. Själv tänker jag bli bättre på att prioritera, vilket väl är inte är något ovanligt att bestämma sig för i början av ett år. Jag ska lägga min tid på det som ger resultat (på jobbet), lägga tid på dem och det jag tycker om (i privatlivet). Det låter självklart, för att inte säga barnsligt självklart, men det vet vi alla att det inte är. Lätt är det att hamna i brandkårsutryckningar, att beta av allt eftersom saker trillar i huvudet på en och sedan inte ha tid för mycket mer. Lätt är det också att göra det som är roligt och lustfyllt istället för att ta tag i det som leder till bäst resultat. Förmågan att prioritera rätt, utifrån ens egen jobb- och livssituation, är det som skiljer agnarna från vetet, oavsett vad man arbetar med. Och inte minst att kunna bedöma när det räcker, när jag är klar. När det jag gjort är tillräckligt bra. 


Tidsoptimister känner vi till. Alla de som tar på sig för mycket, som säger ”det där fixar jag”. Men som sedan inte levererar, för de har inte hunnit. Bortsett då från att de ofta kommer för sent till avtalade möten eller inte hinner stanna kvar tills man är färdig, eftersom de ska iväg på nästa grej. En del av dem ångar av stress. Men tidspessimister då? Är inte det lika illa. Att tro att man INTE hinner, att utgå från att allt tar mycket längre tid än det tar. Och att aldrig bli färdig eftersom man hela tiden tycker att allt går att göra lite bättre. Som lägger sin tid på evighetsmöten, helt i onödan. Som därför inte hinner det viktigaste. 


 Allt går att göra bättre. Så är det. Frågan är bara hur bra det ska göras för att vara tillräckligt bra, om det nu ska göras över huvud taget för den delen. Det är frågan. Prioriteringsfrågan. Vad har du tidigare ägnat tid åt, men slutat att göra och kommit på att det faktiskt inte behövde göras? Tipsa oss andra!

Hallå Västtrafik

Jag sitter på bussen mellan Göteborg och Gråbo, mellan jobb och hem. Det gör jag varje dag och det går alldeles utmärkt. Att åka buss och inte bil menar jag. Bussarna mellan stan och Gråbo och tvärtom, går var sjätte minut under det som kallas rusningstrafik (även om jag tycker att RUSNING nog är att ta i).

Om Lerums kommun ska vara Sveriges ledande miljökommun 2025, vilket vi bestämt att vi ska vara och vilket jag möjligen tjatar om, behöver vi dubbla kollektivtrafikåkandet. Minst. Och om folk ska åka mer kollektivtrafik, behöver vi ha en fungerande sådan. Det är det ena.

Det andra är att när vi har en fungerande trafik, till stora delar har vi det mellan Gråbo och Göteborg, ja då måste människor få reda på att vi faktiskt har det. Inte gå omkring och tro att det är som tidigare.

Så hallå Västtrafik, kan ni upplysa oss om alla täta turer? Gärna på ett lite roligare sätt än ni förr om åren upplyst oss om annat, era tidigare marknadsföringskampanjer har förbättringspotential. Och vad kan vi från vårt håll i Lerums kommun göra för att uppmuntra människor att åka kollektivt? Kan vi samarbeta här Västtrafik?

PS. Jag sitter inte och gapar rätt ut i tomma intet här. Västtrafiks vd Lars Bäckström är informerad om att de behöver bli bättre på att informera och stimulera.

Jag vet inte

om ni tycker att det betyder något, det här med att vi idag inleder ett nytt år. Om ni tänker en dag hit eller dit, ett årtal mer eller mindre - det är ju dessutom bara något konstruerat - vad spelar det för roll? Eller om ni ser det som att något nytt börjar, eller åtminstone blir möjligt på ett mer påtagligt sätt. Påtagligt för en själv, lite nuärdetdags. Själv tillhör jag de där senare. Som tycker det är bra med tydliga övergångar och startpunkter, helst i kombination med en ritual, som ju nyårsfirandet är. Det manar till både eftertanke och inspirerande målsättningar, tycker jag.

Att bestämma sig för att ta tag i det man vill för egen del, är förhållandevis enkelt. Förhållandevis. Att som kommunpolitiker göra samma sak är lite värre. Åtminstone när man tillhör ett parti som inte har egen majoritet, vilket ju inget politiskt parti har i Lerums kommun. Då gäller det att hitta vägar för att komma överens med de andra, inte fastna i detaljer, käbbla eller helt låsa fast sig i de egna förslagen.

En del av det här årets första dag har jag ägnat åt att bläddra och småläsa i Jan Jörnmarks och Annika von Hausswolffs bok Avgrunden. Den handlar bla om Detroit i Michigan. Detroit var under 70-talet en välmående stad. Det är det inte längre. På bara några decennier har Detroit gått från att vara en av världens rikaste städer till en fattig stad där hälften av invånarna lever på bidrag. Befolkningen har minskat med 60 procent.

Lerums kommun har inte tappat 60 procent av sin befolkning, inte tappat alls. Men faktum är att vi på senare år inte har ökat vår befolkning på samma sätt som jämförbara kranskommuner. Och vår målsättning att öka med 1 procent varje år, nej - den klarar vi inte. Till stor del för att de politiska partierna inte har lyckats komma överens om hur och var det ska byggas bostäder, eller över huvud taget hur Lerum, Floda och Gråbo ska utvecklas.

Nu tror jag dock att vi kan vara på gång. Under 2012 hoppas jag kunna se grävskopor i både Gråbo och Lerum (centrumutvecklingen i Floda behöver nog planeras ytterligare innan den kan grävas). Grävskoporna är inte nyårslöfte från min sida, det är ju inte bara Folkpartiet som bestämmer. Däremot ska vi göra vad vi kan för att bidra till lösningar så att vi åtminstone kan komma i närheten av det där enprocentsmålet. Lerums kommun behöver det. För om inte annat visar exemplet Detroit att det kan gå fort ibland. Fort åt fel håll.

Till sist. En god fortsättning på det nya året allihop. Fyll det med något bra. Det ska jag försöka göra.

Vad är det för skillnad på mig?

Vad är det för skillnad på dig och en moderat? Varför ska jag rösta på Folkpartiet och inte på Moderaterna? Är inte ni mer höger än Moderaterna nu för tiden? Ni tjatar bara om skolan, jag vet ju inte vad ni tycker om allt annat? Pekar du med hela handen som Jan Björklund? Vad är det för skillnad på dig och en sosse?

Det här är exempel på frågor som jag får med jämna mellanrum, från människor jag träffar i olika sammanhang. Och ja - berättigade frågor och inte alltid lätta att svara på utan att trassla in sig i ideologiska resonemang. Men jag tänkte på några av dem, frågorna alltså, under gårdagens kommunstyrelsemöte i Lerum. Vi pratade om privata utförare i hemtjänsten, dvs privata företag som du kan välja istället för kommunens egen personal om du behöver hemtjänst. För så här är det:

Moderaterna vill egentligen bara ha privata utförare. Av princip. De tycker inte att kommunen ska ha anställd personal när det gäller arbetsuppgifter som företag kan utföra. Av princip. Det tror att konkurrens leder till tjänsterna utförs på ett bättre och bättre sätt och att företagares vilja att tjäna så mycket pengar som möjligt gör att företagare kontinuerligt ser till att tjänsterna blir så bra som möjligt, vilket gör att de får fler kunder och tjänar ännu mer pengar (alla är kunder enligt dem).

Socialdemokraterna i sin tur vill bara ha kommunalt anställd personal i hemtjänsten. De tycker att vi alla ska ta ett gemensamt ansvar för varandra och att ingen ska tjäna pengar på sådant som vi alla, mer eller mindre, behöver - som t ex hemtjänst. Av princip tycker de så. Det utgår dessutom från att kommunalt anställd personal har bättre anställningsvillkor än personal i privata företag, vilket är en viktig aspekt för S, inte minst för att kommunalt anställd personal till största delen är kvinnor. En jämställdhetsfråga med andra ord.

Så är det då Folkpartiet, som just nu i kommunstyrelsen representeras av mig själv. Vi tycker vare sig det ena eller det andra. Vi tycker att de som gör det bäst ska göra det, oavsett om det är kommunens egen personal eller om det är privata företagare. De som använder resurserna på bästa sätt, ger oss mest för pengarna helt enkelt. Och tycker man det, måste man låta både den kommunala verksamheten och privata företag få pröva sig fram. Så får man titta på resultatet och sedan utvärdera. En ganska så knastertorr inställning, inget principiellt alls.

Så här uppfattar jag det. Möjligen vill både moderater och socialdemokrater protestera, säga att min beskrivning är allt för kategorisk. Fast det tycker jag inte att den här. Tvärt om - det här med hemtjänsten är ett bra exempel på skillnader. Dessutom är det min blogg. Och jag skriver vad jag vill.

ЯБЛОКО

Jag har varit i St Petersburg och hälsat på vårt liberala systerparti Jabloko. Det ger onekligen lite perspektiv att få höra vad som står på den politiska agendan i Ryssland och inte minst att höra att mycket av det som vi tar för givet i vår demokrati, inte är det över allt. För även om vi vet det blir det mer konkret och begripligt att höra det från människor över en kopp te. Själv har jag inte varit i Ryssland sedan 1980 - på Sovjettiden med andra ord - och det gav ytterligare perspektiv. För visst har det hänt en del sedan dess. Bortsett från att det numera finns mat i mataffärerna och franska modehus och Mercedesar och allt det där, så är människor både gladare och öppnare. Och även om den demokratiska och politiska utvecklingen går lite långsamt, med vårt sätt att se det, finns det idag fler än ett parti att rösta på.

Ryssland är politiskt och förvaltningsmässigt uppdelat i tre nivåer. Den kommunala, den regionala och den nationella (Duman). St Petersburg är dock den kommunala nivån relativt obefintlig, kommunala politiker ansvarar i princip enbart för gator, vägar och socialtjänst. I staden bor 5 miljoner människor och den ses organisatoriskt som en egen region och de beslut som vi i Sverige fattar i varje kommun ligger alltså på den regionala nivån.

Den fjärde december är det val i Ryssland och då hoppas Jabloko på en plats i Duman, vilket man inte har idag. Fast i dagsläget är det dock oklart om man över huvud taget får ställa upp i valet - eftersom man inte har en plats idag och eftersom reglerna om vilka partier som får ställa upp på ett tydligt sätt gynnar de redan etablerade partierna - milt uttryckt. Till att börja med måste Jabloko samla in en stor mängd underskrifter och personliga uppgifter från människor som stödjer dem, i St Petersburg handlar det om ca 40 000 namn, och när de har gjort det ska diverse kommittéer ta ställning till om namnunderskrifterna ska räknas eller om de ska underkännas. Fem dagar innan valet får Jabloko definitivt besked om de deltar eller inte och om människor kan rösta på dem eller inte.  Jag har ett antal bilder från St Petersburg i min telefon. Jag lägger ut dem här. Inte i någon särskilt ordning. Huller om buller gäller. 
 

I ett ryskt bröllop ingår en promenad i parken. På helgerna ser du brudpar över allt.

Politiker i en av St Petersburgs 23 stadsdelar. Kvinnan i mitten på nedersta raden heter Tatiana och hon representerar Jabloko.

Tatiana berättar om en ny hamn som ska byggas i St Petersburg. Som enda parti försöker Jabloko sätta stopp för det.

Peter den store

Lenin

För fem år sedan mördades journalisten Anna Politkovskaja. Vi deltog i en minnesceremoni.

Jablokopolitiker berättar om nedslitna och hälsofarliga bostäder

Besök i ett bostadsområde som byggdes 1929. Rummen är små och kök och badrum delas med andra hyresrätter. De som bodde här förr i tiden arbetade på textilfabriken i närheten. Idag bor här fattiga ryska familjer och gästarbetare.

Därborta, bakom mig, står ett kärnkraftverk, som förser just den här delen av St Petersburg med energi. Kärnkraftverk finns lite här och där i St Petersburg.

Så här står det på dörren till Jablokos partilokal

Vinterpalatset

Lunch på snabbmatsrestaurang med rysk mat. Bakad potatis och krabbsallad

Jablokister berättar hur de lagt upp sin valkampanj

Gott

Koll på antalet insamlade namn

Kul hade vi också

Bra med synpunkter från lerumsbor

Lennart Wassenius (C) besökte oss med blommor och gratulationer till vår nya partilokal

I går kväll hade vi öppet hus i vår nya partilokal i Tingshuset. Ingen anstormning av besökare, det var det inte (och det hade vi inte räknat med), men en och annan lerumsbo tittade förbi och ville prata och lämna sina synpunkter. Inte minst i frågor som rör centrumutvecklingen i Lerum. Bra det.

Just nu: Öppet hus i Tingshuset i Lerum

Vill du prata politik och dricka kaffe? Vi finns på plats fram till kl 20 i kväll så titta gärna in.

Snart i din brevlåda

Twitterjour

Jo. Jag glömde berätta att vi i Folkpartiet i Lerum har börjat twittra. Vi är flera personer som turas om. Twitterjour kan man väl kalla det för. FP_Lerum heter vi. Just nu har jag jouren.

Kairo, Paris och Gråbo

Att jag är en usel bloggare vet ni redan, åtminstone fläckvis usel. Men det är en del annat som ska hinnas med, bl a måste jag sköta mitt företag och bl a måste jag hinna åka på semester. Så nu effektiviserar jag. Sammanfattar den dryga veckan - eller vad det nu kan röra sig om - sedan sist.

Förra helgen var jag med och firade att det är nittio år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Liberala kvinnor var arrangörer och förstakammaren i riksdagen var proppfull med folk från hela landet som bl a lyssnade till Dr Hodra Badran från Kairo. Hon pratade om vikten av att nu, efter revolutionen i Egypten, få med kvinnorna redan från början, dvs inte börja med demokratiska rättigheter för enbart män och behöva ytterligare en revolution för att kvinnor ska få det. Det är annars så det brukar gå till. Tänk på hur det var i Sverige. Till att börja med fick alla män rösträtt och först ett antal år senare fick kvinnor det. Lite onödigt att ta det i flera steg. Kvinnan till höger heter Fatima Svanå och hon är regionpolitiker i Halland. Om några veckor åker jag och Fatima till Kairo för att berätta för egyptiska politiker hur vi gjort när vi har personvalskampanjat. Så här gjorde vi, helt enkelt.

 Så har jag varit i Paris. Mysiga dagar var det. Très très bien. Vackert var det som alltid. Solen sken, maten smakade gott (vinet likaså) och tom jag, som avskyr shoppande à la gå-runt-i-en-massa-affärer, hittade en och annan rolig butik.

Men. Det är något som börjar kännas konstigt med Paris. Något som känns lite ålderdomligt. Den där inställningen - att vi som besöker staden förväntas prata franska (felfritt) eller att du får leta dig trött efter ett ställe där du kan koppla upp din dator eller telefon (det är som att fransmännen tycker det är vulgärt med bredband och datorer). Visst, man kan tycka att det är charmigt med fransmän som inte förstår (engelska) eller att offentligt trådlöst bredband är en icke-fråga. Fast jag tycker inte det. Det säger något om fransmännen, och jag tänker på det där som sagts om att Europa riskerar att bli ett museum, dit man åker för att shoppa och titta på vackra byggnader och titta på excentriska fransmän, som vägrar att prata engelska. Det börjar kännas så i Paris. Som ett museum. Mer än i någon annan europeisk stad.
 

Om Paris håller på att förvandlas till ett museum, gäller det motsatta för Gråbo. För där rivs och byggs. Byggkranar och byggnadsarbetare överallt. Det här är Röselidsskolan. Som för varje dag får ytterligare en ny vägg, blir lite högre. Det bankas dygnena runt. Även på helgerna.  Miljövänlig ska den bli. Precis som Lekstorpskolan ska bli. Och den nya skolan i Lekstorp. Helt i linje med vår vision om att Lerums kommun ska vara Sveriges miljövänligaste kommun 2025. 

Det här är en katalog med alla de motioner som Folkpartiets landsmöte ska ta ställning till om ett antal veckor. Tjock är den och idag ska jag sätta igång med att läsa den. Kan konstatera att det står Liberalerna på den och inte Folkpartiet. För er som inte vet förs det nämligen i Folkpartiet en diskussion om att byta namn. Från Folkpartiet Liberalerna (så heter vi idag även om få känner till det eller i allafall tänker på det) till enbart Liberalerna. Och gärna för min del.

Så. Nu återgår jag till att jobba. I morgon träffas kommunstyrelsen. Då ska vi bl a prata om Lerums kommuns bostadsstrategi och kommunens konsumentvägledning. Själv är jag tveksam till det där med konsumentvägledning, mehöver ta reda på vilken typ av frågor det är människor har när de vänder sig dit. För det mesta i konsumentvägledningsväg finns väl ändå på nätet. Ja, jag VET att inte alla har tillgång till datorer och Internet, men jag vet också att den gruppen är väldigt liten. Dessutom är det ju inte säkert att det är de datorlösa som använder sig av kommunens konsumentväglening. Och frågan kvarstår. Är det konsumentvägledning vi ska använda era skattepengar till? Eller? Vad tycker ni?

Jag testar

Blogga kan man göra med sin telefon, och det testar jag nu. Lägger samtidigt med en bild på Britt-Marie Lövgren FP, kommunalråd från Umeå och mig själv. Bilden är från gamla riksdagshuset, där vi och hundratals andra, i lördags firade att det är 90 år sedan vi fick allmän rösträtt i Sverige, dvs att även kvinnor fick rätt att rösta. Jag återkommer om firandet. Nu vill jag trycka på knappen och se om det här mobilbloggandet fungerar.

Människor är inte "våra". Så sluta säg det.

Hinner egentligen inte det här, skriva i bloggen menar jag. Men när jag idag en gång för mycket hört en politiker prata i termer av "våra", så vill jag ändå säga det här: Jag avskyr det där ordet "våra", jag blir illa berörd av det. "Våra" gamla, "våra" funktionsnedsatta, "våra" invandrare - eller vilka det nu är politikern i fråga pratar om. För det är politiker som säger så - "våra" - och tjänstemän i politiskt styrda organisationer (eftersom maktens språk smittar). Och nej, det är ingen som menar illa, det är det sällan. Tvärt om. Så säger man när man vill visa att man bryr sig - att alla är INKLUDERADE (inte heller ett favoritord för övrigt). Men vadå "våra"? Människor är väl inte våra heller? Människor tillhör väl inte politikerna? Eller ens samhället. Det där är ett von oben-uttryck, tycker jag. Så får ni tycka något annat om ni vill det.

Men. Nu tänker jag inte uppröras mer över det, utan istället glädjas åt regeringens kommande mattelyft.

Folkpartiet om höjda lärarlöner (i Lerums tidning)

För er som inte läser lokaltidningen i Lerum, kan jag berätta att förra veckan sa det socialdemokratiska oppositionsrådet att Folkpartiet inte vill höja lärarnas löner>> Så här säger vi om det>>

Folkpartiet i Lerum vill inte ha höjda lärarlöner (sant eller falskt?)

Socialdemokraterna i Lerum säger att vi inte vill höja lärarlönerna. Men det vill vi naturligtvis. Det är väl ingen som tror något annat, hoppas jag.

Varför säger S så då? Jo, för att förra veckan, när kommunstyrelsen hade möte, visade det sig att det s a s blir pengar över bland de pengar som var avsedda att gå till årets löneökningar. Och vid sittande bord föreslår då S och de andra oppositionspartierna att vi ska lägga de pengarna på att höja bl a lärarnas löner.

Så kan man bara göra när man sitter i opposition. När man inte behöver räkna på de långsiktiga konsekvenserna. När man vet att majoritetspartierna inte kan säga JA på stört. Vi i Folkpartiet vill också ge lärarna mer betalt. Men vi behöver räkna på det, och vi behöver prata med de andra allianspartierna om det. Och vi behöver avvakta och se om det kommer pengar från staten till just lärarlönerna. För det borde det göra. Skolan borde nämligen vara något som staten ansvarar för, tycker vi i Folkpartiet. För att garantera att skolan i alla kommuner får de pengar som behövs för att skolan ska bli riktigt bra.

Nu vet ju ni som läser min blogg att jag inte tror att mer pengar är lösningen på allt. Att göra rätt saker på rätt sätt behöver inte kosta mer än att göra fel saker på fel sätt. Eller för den delen - fel saker på rätt sätt. Men bl a med tanke på att äldreomsorgen för varje år som går behöver en allt större andel av de kommunala pengarna, och så kommer det att vara även fortsättningsvis, är det bra om staten tar det stora ansvaret.

Lärarnas löner då? Lite tålamod bara. Jag återkommer.

Utmanarrätt (jag är schysst)

I Lerums kommun har vi något som kallas för utmanarrätt. Den rätten handlar om att företag, som tror sig kunna utföra en tjänst som kommunen själv utför, på ett bättre sätt, helt enkelt säger det. "Det här kan vi göra bättre." Så motiverar de varför och vi politiker tar sedan ställning till om vi vill låta oss utmanas. Vad det handlar om är alltså att få ut så mycket som möjligt för skattebetalarnas pengar. Om några säger att de kan göra det bättre, så kan det ju faktiskt vara så - och då är det bra att undersöka saken lite närmare.

All kommunal verksamhet kan utmanas i Lerums kommun (för det har vi politiker bestämt), med undantag för det som är ren myndighetsutövning. Ett företag som säger sig kunna sköta bedömningen av huruvida någon har rätt till försörjningsstöd eller hemtjänststöd, kan gapa sig hes. Det tar vi hand om själva. Själva bedömningen alltså. Hemtjänststödet, när beslutet väl är fattas, kan mycket väl utföras av ett privat företag.

När vi så har fått in papper och motivering till varför ett företag tror att de kan göra något bättre än vi själva kan, så tar kommunstyrelsen ställning till om det är rimligt att låta oss utmanas. Om företaget i fråga verkar seriöst, om de verkar ha grund för det de påstår osv. 

Idag fattade vi ett sådant beslut, att låta oss utmanas när det gäller driften av Hedegården, som är ett äldreboende. Ett företag har nämligen sagt att det kan sköta Hedegården bättre. Nu kommer vi därför göra en upphandling, dvs offentligt tala om att vi låter oss utmanas, och därefter se vilka företag som möjligen är intresserade av att driva Hedegården. Vi kommer sedan att jämföra deras anbud med hur det ser ut idag, när vi själva och därmed kommunanställd personal, har hand om Hedegården. När vi jämför kommer vi att titta på olika kvalitetsaspekter och se om det verkar troligt att någon annan kan göra det bättre. Eftersom fler företag, än det som från början har utmanat oss, kan komma med anbud, är det inte säkert att det är det ursprungliga utmanarföretaget som i så fall får ta över Hedegården. Det kan bli ett annat företag. Eller inget företag alls. Det kan sluta med att vi i jämförelsen kommer fram till att det här gör vi faktiskt bäst själva.

Jag gillar utmanarrätten. Påstår ett företag att de kan något bättre än vi själva, ska vi undersöka saken. Skatteintäkter ska användas så bra som möjligt. Dessutom gillar jag konkurrens och att släppa in nya aktörer på banan. Så att man kan lära av varandra. Däremot. Däremot är jag inte för privatisering av något mer grundläggande ideologiskt skäl. Det är inte av princip som jag tycker det är bättre med privata utförare, inte av princip att jag tycker att vi som kommun ska driva så lite verksamhet som möjligt själva. Företag, personalkooperativ, kommunen eller andra - den som verkar kunna göra det bäst, bäst för pengarna, ska göra det. Så tycker jag.

Om man som politiker tycker att det är bra med privata utförare eller inte, är naturligtvis en ideologisk fråga. Jag har full respekt för de som tycker annorlunda, som vill att Lerums kommun, med egen personal, ska sköta  t ex äldreomsorgen. Men för mig är det ganska enkelt. Jag tror nämligen inte alltid att vi själva är bäst på allt.

PS. På den rosa knappen jag har på mig på bilden står det "Jag är schysst". I det här fallet betyder det att jag inte langar alkohol eller tobak till minderåriga>>

Om jag vill ha pepparkakor till lunch

Om individuella lösningar i äldreomsorgen>>

Mikael Wiehe och jag (ingenting förändras av sig själv)

När mina föräldrar köpte sin första stereo, året var 1974 och jag var nio år, fick de ta med sig tre LP-skivor från affären, som någon slags bonus. Med hem kom "Vem kan man lita på?" med Hoola Bandoola, "Visor svarta och röda" med Cornelis Vreeswijk och "Klapp och klang". Så det var alltså vad jag växte upp med. Jodå, familjens skivsamling blev naturligtvis större med åren, själv fyllde jag samma år på med Abba - men Mikael Wiehe har på något sätt ändå följt med sedan dess. Inte längre för hans politiska analys, som väl i och för sig säkert förändrats sedan sjuttiotalet, utan snarare för hans förmåga att mobilisera och mana till handling. Den effekten har han nämligen fortfarande på mig och det är bra.

"Ingenting förändras av sig själv", sjöng han och resten av Hoola Bandoola (och jag) på Liseberg i går kväll. Och så är det ju.

Mod förändrar. Välkommen.

Vad sägs om att lägga en dag på MOD? I det här fallet kvinnors mod. För det är vad Liberala kvinnors årliga konferens på Novotel handlar om. Den 3 september 2011 kl 0900-1530.

Under dagen får du lyssna till och prata med följande personer:
- Elisabeth Ohlsson Wallin
- Katarina Wennstam
- Barbro Jönsson
- Malin Lernfellt
- Karin Thörnqvist
- Margita Björklund (FP)
- Bonnie Bernström (Liberala kvinnor)

Hela dagen inkl kaffe, lunch och frukt kostar 200 kr.
Du anmäler dig till Renate Moberg renate.moberg@telia.com.
Välkommen hälsar Maria Nilsson, ordförande för Liberala kvinnor i Göteborg.

Ses vi där?

PS. För övrigt är den där Cadillacen nedan inte av årsmodell -56 utan -54 (har en uppmärksam läsare talat om för mig).

Ett lojt försök, men verkligen inte mer än så

 

På semestern ägnar jag mig inte åt politik, så är det bara. Och inte heller bloggar jag - eftersom bloggen ju till största delen handlar om politik. Men nu gör jag ändå ett halvhjärtat försök, och jag menar verkligen halvhjärtat. För jag behöver komma igång. Sätta fart på hjärnan, börja beta av det där som trots allt finns på sommarens att-göra-lista. Tänker att ett blogginlägg kan sätta fart på mig.

Fast. Ska jag vara ärlig mot mig själv (och mot er), är det rätt tomt i huvudet. Vill mest iväg till stranden. Så istället för att säga något klokt själv, länkar jag till Bonnie Bernströms blogg. Hon är ordförande för Liberala kvinnor och har idag börjat blogga. Jag lovar, i dagsläget har ni större behållning av det hon har att säga än vad jag möjligen kan pressa fram. Mitt bidrag blir istället en bild på en Cadillac -56. Den puttrar på ett väldigt mysigt sätt kan jag berätta. 

Det var det. Nu går jag till stranden.

Jag famlar i mörker

 

Bilden från Lerums tidning>>

Alla politiker provade på att gå över torget, men det vara bara Lill Jansson som vågade ta trapporna. Dennis Jeryd var hennes ledsagare.
– Vet du vilken våning vi är på nu, frågar han.
– Tredje, svarar Lill Jansson tvärsäkert.
– Men, fortsätter hon lite med tvekande, här finns ju inget som visar vilken våning vi är på för den som inte ser.
Och hon hade fel. De var på fjärde våningen.

  Läs mer i Lerums tidning>>

Här står jag i talarstolen vid årets sista kommunfullmäktigedebatt och pratar om varför vi i Folkpartiet vill lägga pengarna på det vi vill lägga pengarna på nästa år. Jag säger att vi vill utveckla äldreomsorgen. Att vi tycker att människor ska få bestämma själva, så mycket det bara går, hela livet. Att man ska få bestämma vem som ska komma hem till en och hjälpa en med städning och omvårdnad och annat man kan behöva ha hjälp med (hemtjänstpeng, kallas det), att man ska få bo ihop med sin fru/man/partner hela livet - även om någon behöver flytta till ett äldreboende (parboendegaranti). Och att vi behöver bli bättre på att använda modern teknik, även i äldreomsorgen.

Så säger jag att alla elever ska kunna läsa och skriva och räkna när de går ut andra klass. För har man inte lärt sig det när man går ut trean, är chansen bara en på hundra att man någonsin gör det - och vi vill ha marginal där. Och att vi även i skolan behöver bli bättre på att använda it och annan teknik. Alla elever i Lerums kommun ska ha en dator.

Jag säger en hel del annat också. Som att livet inte bara är prestationer och hårt arbete, man måste ha möjlighet till annat också. Till sådant som gör oss människor glada. Mera sådant. Det är också därför vi i Folkpartiet har legat på för att höja bidragen till alla föreningar och höja bidragen till alla studieförbund.

Just det. Jag säger något om alla människor som ger av sin lediga tid för att barn och ungdomar i Lerums kommun ska kunna spela fotboll, kasta kula och åka konståknig - bara som exempel. Alla föreningsledare. Som lägger sin tid på andras barn. Heja dem!

Om mitt svenska högmod

Text skriven för ett annat sammanhang, men eftersom det jag skriver lika väl kan handla om politik som något annat, slänger jag in den här med:

När jag arbetade som rektor, det är några år sedan nu, var jag en sväng i Grekland för att delta i en konferens för rektorer från olika europeiska länder. Där skulle jag hålla ett föredrag om den svenska särskolan. Eftersom jag är uppvuxen och fostrad i en tid då vi i Sverige var bäst på allt, det var åtminstone vad jag fick höra, och det fastnade och ville inte riktigt släppa, tänkte jag att ”så bra då, att de andra rektorerna, från de andra länderna, får chansen att lära sig vilken fin syn vi har på elever med funktionsnedsättningar och hur bra vi organiserar oss och hur duktiga vi är”. Så jag satte glatt igång med att berätta. Jag berättade om allas lika värde och om våra generösa resurser och om inkludering och om pedagogernas utbildning. Lite stolt sådär. Fast upptäckte snabbt att ingen i lokalen blev särskilt imponerad. Nej, de andra rektorerna tyckte verkligen inte att det var något särskilt jag hade att komma med.

Först tänkte jag att det nog berodde på att de inte riktigt förstod vad jag sa, deras språkkunskaper var säkert sämre än mina (ja, ni hör ju – som svensk trodde jag att jag var bäst även på det). Eller att jag sa det på ett trist och oinspirerat sätt. Men nej. När de andra berättade om särskolan i de länder som de själva kom ifrån, då insåg jag att det ljumma intresset snarare berodde på att de inte tyckte jag hade något jätteintressant att säga. Den svenska särskolan framstod helt enkelt inte som något särskilt, och med något undantag – definitivt inte bättre än särskolan i de andra länderna. Att säga att jag blev snopen är en underdrift.

Jag tänkte på den där konferensen i Grekland när jag idag fick höra om svenska kommuner som deltar i olika EU-projekt för att lära mer om och av äldreomsorgen i andra EU-länder. Jag tänkte på mitt eget högmod, eller fd högmod ska jag väl säga, och på hur mycket det finns att lära bara genom att vara nyfiken på hur andra gör. Oavsett om det handlar om hur man gör på annat håll i kommunen, eller i en annan kommun, eller för den delen i andra länder. Att nyfikenhet och samtal med andra är en oslagbar form av kompetensutveckling. När man väl har tvingats av den där jag-vet-bäst-attityden.

Vilken våning är jag på?

Idag fick jag och resten av kommunstyrelsens arbetsutskott prova på hur det kan vara att inte se. En kort stund bara. Jag tog mig från kommunhuset över torget och en runda inne i kommunhuset. Men ändå. Det var enkelt att konstatera att kullersten inte är särskilt behagligt att gå på, att det är svårt att orientera sig i ett stort hus (vilken våning är jag på?), att det är otäckt med tunga dörrar som smäller igen framför ansiktet och att en städvagn på ett oväntat ställe kan ställa till problem. Det lärde jag mig på bara några minuter.

Denise Cresso, från Synskadades riksförbund, berättade annars att tillgängligheten för synskadade personer i Lerums kommun är rätt så bra. Kan naturligtvis bli bättre (allt kan alltid bli bättre), men att hon mest är orolig för att reglerna kring Färdtjänst ska försämras. Tillgängligheten när det gäller kollektivtrafiken är nämligen inte särskilt bra i dagsläget, så färdtjänstresor är många gånger nödvändigt för att man som synskadad ska kunna leva ett ok liv.

Bra filmer om hur det kan vara att vara funktionsnedsatt och varför tillgänglighetsfrågorna är viktiga finns på Handisams hemsida. Se gärna dem>> Själv ska jag se till att lyfta tillgänglighetsaspekterna när vi planerar nya byggnationer i Lerums kommun.

Nu finns ett budgetförslag för 2012

Jag, Lennart Wassenius (C), Anna-Lena Holberg (M) och Anneli Lundström (KD). Bilden är från Lerums tidning, fotografen heter Christina Lundin

Tillbaka efter en dryg veckas semester i Danmark. Jag och en kompis vandrar till Lissabon, etappvis, och den här gången gick vi från Köpenhamn till Rödbyhamn. En härlig vecka med promenader - eller vandringar som vi föredrar att kalla dem för att det låter lite mer gediget, seriöst helt enkelt :-) - i ett varierande landskap. Vi hade gärna fortsatt med färjan över till Tyskland, men eftersom det finns lite annat i livet som behöver göras, än att vandra, så tog i tåget hem igen och fortsätter nästa etapp där vi slutade den här gången.

På kommunstyrelsen i onsdags presenterade Folkpartiet, tillsammans med de andra allianspartierna, ett budgetförslag för 2012. Den ska om ett par veckor diskuteras och antas eller förkastas i kommunfullmäktige. När fyra partier skriver en gemensam budget handlar det om att vara överens i övergripande frågor och sedan ge och ta i de frågor som är särskilt viktiga för oss i respektive parti. I stora drag är det en budget med äldre människor och barn i fokus. Äldre människor som behöver stöd och omsorg får mer att säga till om, t ex i form av en parboendegaranti och en hemtjänstpeng och när de gäller de yngre i kommunen satsar vi på att stödja föreningslivet i form av en ny idrottshall i Lerum och ökade bidrag till föreningarna i Lerum.

Jag är självfallet medveten om att det finns de som tycker att vi ska lägga mer pengar på skolan och hade jag inte varit övertygad om att mer pengar är inte vad skolan behöver, vad skolan behöver är ett delvis förändrat arbetssätt, så hade jag försökt att få till mer pengar. Men om man tittar på de kommuner som lyckats med att utveckla skolan och därmed bidra till bättre elevresultat, så handlar det inte om att de kommunerna har tillfört mer pengar utan att de börjat tänka och arbeta på ett annat sätt. Så är det. Bättre skolresultat får man genom att arbeta mer strukturerat. Begränsa antalet målsättningar och tydligare styrning, och därmed uppföljning. Det där vanliga tragglet. Sätta mål och följa upp, sätta nya mål och följa upp. Enträget arbete helt enkelt. Det är det vi måste bli bättre på. Inte minst från oss politikers sida. Om man inte gör det på rätt sätt, hjälper det inte med mer pengar. Det blir inte mer rätt för det.

Ibland räcker det inte med operfekt

I den bästa av världar gör vi människor på bästa sätt. Vi fostrar våra barn på ett klokt sätt. Serverar näringsriktig mat och finns till hands. Uppmuntrar kreativitet men är ändå tydliga med gränser. Mycket kärlek men ändå lite krav - för att ställa krav är att bry sig. Lämnar vi familjelivet och ger oss ut i samhället gör vi på samma sätt. Vi organiserar både skola, äldreomsorg, kriminalvård och allt vad det är på bästa sätt. Helt utifrån de resultat som forskning och erfarenhet har gett oss. För varför göra på annat sätt?

Ja det är just det. Varför gör vi på annat sätt? För det gör vi ju (och jag hoppas det framgick att jag var ironisk när jag skrev det där om att vi alltid gör på bästa sätt). Vi gör inte alls på bästa sätt. Det är som att vi inte orkar hela vägen. Eller inte vill. För att det kommer annat i vägen. För att vi inte mäktar med den förändring som krävs. Oavsett om det är en stor verksamhet och därmed en stor organisationskultur som ska förändras, eller om det bara handlar om att jag själv måste förändra mitt beteende en smula. För det mesta är det är ok att det är så - operfekt- tycker jag. Vi är människor, inte robotar, och på det stora hela brukar det bli bra i alla fall.

Men så finns det tillfällen när det inte räcker med operfekt, när vi måste orka och göra de förändringar som krävs. Just för att vi är människor. Jag tänker t ex på de barn och ungdomar som inte har föräldrar som tar hand om dem, och där samhället som yttersta åtgärd omhändertar barnen och placerar i familjehem eller på någon annan institution. I Sverige är över 17000 barn och ungdomar omhändertagna av socialtjänsten. Det är många barn och det är definitivt barn som inte behöver mer operfekt i sina liv, utan där vi från samhällets sida faktiskt måste skärpa till oss och göra det som krävs. Till att börja med kan vi se till att:

• alla barn har en särskild utsedd socialsekreterare, dvs en särskild kontaktperson att vända sig till i alla lägen
• alla placerade barn får besök av sin socialsekreterare minst en gång i kvartlet
• utbildning är obligatoriskt för alla familjehem som kommunen anlitar
• kommunen ser till att alla familjehem får handledning och stöd
• kommunen har tydliga rutiner för att förebygga och hantera missförhållanden i familjehem eller på institutioner
• barnen känner till vilka rättigheter de har
• kommunen följer upp hur det går för barnen i skolan och ser till att det finns extrastöd om det behövs
• kommunen samverkar med hälso- och sjukvården och följer upp barnens hälsa

Det här kan vi börja med. Det kan vi faktiskt. Det finns ingen ursäkt för att inte göra det.
Läs gärna mer på Folkpartiets hemsida>>

Värdighetsgaranti för äldreomsorgen

Jag och Ronny Johansson (FP) på kommundelsträff i Gråbo

Vid årsskiftet infördes en nationell värdegrund för äldreomsorgen. I den står att äldreomsorgen i en kommun ska se till att äldre personer får leva värdiga liv och känna välbefinnande. I stora drag är tanken att den nationella värdegrunden, tillsammans med lokala värdighetsgarantier, ska vara tydliga med hur man i äldreomsorgen arbetar för att ge äldre möjlighet till självbestämmande och delaktighet.

Man kan naturligtvis vara skeptisk till alla former av kommunala garantier. Jag menar, det finns ju aldrig någon garanti för att garantierna efterföljs. Men jag tror ändå att de i grunden är bra. För om inte annat så talar vi  i Lerums kommun, och i alla andra kommuner, om vad du faktiskt har rätt till. Av den anledningen vill jag t ex ha en parboendegaranti i kommunen. För att alla ska veta att det är en rättighet. För att ingen ska tro att det är upp till kommunens goda vilja. Och av den anledningen tror jag att det är bra att vara tydliga även med en värdighetsgaranti. Så att alla vet vad som gäller.

Idag beslutade vi i kommunstyrelsen om att ansöka om statliga pengar för att sjösätta en sådan värdighetsgaranti. Bra, tycker jag, som dessutom vet att vi är flera personer i kommunstyrelsen som håller extra koll på att garantierna verkligen blir garantier.

PS. Igår kväll var jag och Ronny Johansson på kommundelsträff i Gråbo. Bra att få veta vilka frågor som engagerar. Gräv ner kraftledningen, utveckla verksamheten i Parasollen, bättre gångväg mellan centrum och kyrkan - det var några goda förslag.

Test och tack

Sitter i solen och dricker kaffe. Och lär mig att blogga från telefonen. Det verkar funka. Men för att det här, mitt första telefoninlägg, inte ska bli fullständigt meningslöst för er läsare, passar jag på att tacka alla er i Lerums kommun, som igår valde att lägga er röst på Folkpartiet. Stort tack. Vi är glada och stolta.

Höj åldersgränsen för mammografi

Om äldre kvinnor fått samma cancerbehandling som de yngre skulle 34 procent fler ha överlevt. Det handlar om många kvinnor. Sätt stopp för åldersdiskrimineringen, skriver Lill Jansson och Barbro Westerholm (FP). Läs mer på gp.se>>

Vi måste sätta igång. Om så med en kulturcontainer.

Ett provisoriskt kulturhus?

Det finns ett vykort på Lerum från 1960-talet. Ni vet ett sådant där "Hälsningar från Lerum"-kort, med bild tagen på Bagges torg. Att bilden är tagen för 50 år sedan kan man dock inte se, den hade lika gärna kunnat vara tagen i år - ja, idag för den delen. För ingenting har hänt. Torget se likadant ut nu som då.

Jamen, det är väl mysigt, kan man tycka - att vi bevarar Lerum som det är och låter livet lunka på. Men nej, det tycker jag inte. Tvärtom är det ganska är oroväckande. Vi har t ex ett tillväxtmål när det gäller befolkningen, över en tioårsperiod ska vi öka med 1% om året. Så är det bestämt (även om det är oklart varför vi lagt oss på just den procentsatsen). Det har vi inte lyckats med. För vi ser inte till att det byggs tillräckligt med bostäder. Och vi ser inte till att samhället utvecklas och anpassas efter dagens behov. Vi är kvar i sextiotalets behov.

Andra kranskommuner till Göteborg växer. Där bygger man. Bostäder, affärer, kulturhus, kontorslokaler, förskolor, äldreboenden och annat. Huspriserna stiger rejält. I de andra kommunerna vill säga. Inte lika mycket i Lerum. Och DET är oroväckande. Inte bara för Lerums kommun, som allt mer uppfattas som en lite tråkig sovförort, utan för hela regionen. För oavsett vad man tycker, så måste regionen växa. Annars hamnar vi på efterkälken och blir den där glesbygden i norra Europa - där inget händer. (Det här är inga personliga åsikter, det finns ganska klara siffror på hur stor befolkning en region behöver ha för att klara sig i framtiden. Klara företagandet, arbetstillfällen, kollektivtrafik, sjukvård och annat.)

Att det ser ut som det gör i Lerums kommun, att det inte händer så mycket, beror säkert på många olika faktorer. Men något som jag reagerat på under mina få år i Lerumspolitiken är att vi faktiskt inte bestämt oss för vad vi vill med vår centralort. Vad vill vi ha för ett Lerum framöver? Vad ser vi om tjugo-trettio år? Vill vi vara den där kommunen där man bara bor eller vill vi vara något annat? Om vi inte låser oss vid hur det ser ut nu - hur många invånare vill vi ha? Hur många företag? Vilken typ av företag? Vill vi ha en högskola? Ett fantastiskt konstmuseum? Hur ska centralorten se ut rent fysiskt? Lite mer som en stad? Eller inte?

Något annat jag reagerat på är att vi på något sätt försöker hitta skäl till varför det ena eller det andra inte går - som om vi verkligen vill slippa ta tag i frågorna. Vi kan inte göra något åt det ena innan det andra är gjort, och vi kan inte sätta spaden i marken där innan en annan spade satts i marken någon annanstans - och oftast väntar vi på att någon annan ska göra något innan vi själv agerar.

Jag tror att det är helt fel tänkt. Vi behöver självfallet samarbeta med andra intressenter. Myndigheter, byggföretag eller vad det nu kan vara. Men vi kan faktiskt ta tag i det som vi s a s äger själva. Utan att vänta in de andra. Att lyfta fram Säveån och göra den tillgänglig för Lerumsborna och andra fullt ut är inte gjort i en handvändning, men att rensa upp och göra ett vackrare promenadstråk och plats för ett sommarkafé behöver inte vara så komplicerat. Till att börja med. Så att vi är igång. För det är viktigt. Att se skillnad, att få en känsla av att det händer saker. Att bygga ett maffigt kulturhus är heller inte gjort i en handvändning. Men att utveckla biblioteket eller att sätta upp ett litet provisoriskt kulturhus så länge - det går. Om det så skulle vara en kulturbarack eller en kulturcontainer på torget.

Kulturcontainer? Tror ni att jag skojar? Det gör jag inte. Känslan av att vara på gång ska nämligen inte underskattas. Det är en kraft i sig. Som genererar mer kraft. Till slut så mycket att det händer saker på riktigt.