Dag 64: Gör det enklare att köpa extratjänster

I går pratade jag med en kvinna som har en make som bor på ett särskilt boende. Hon sa att på det stora hela så är hon nöjd med den omsorg hennes man får, och egentligen var hon bara kritisk till hur standardiserat allt är för dem som bor på boendet. Alla erbjuds samma sak. Inget mer och inget mindre.

Som exempel sa hon att hennes man tycker om att få lite lätt massage på händerna, det som kallas för taktil stimulering, men det är inget som s a s ingår i utbudet på det här boendet, utan det är något som hon själv får ordna för sin man. Leta reta på någon som är duktig på den typen av massage, se till att få en tid som passar med boendets rutiner och sedan betala för det. Det tar helt enkelt en hel del tid för henne som anhöriga.

Jag betalar mer än gärna för det, sa hon. Jag förstår att det kanske inte kan vara standard. Men varför kan inte kommunen bli lite proffsigare på att erbjuda lite olika tjänster, som man själv får betala för? Det där lilla extra du vet. Sa hon och tittade på mig.

Och varför kan vi inte det, tänker jag. Sådant som faktiskt gör livet lite bättre, oavsett om det handlar om massage eller ett årgångsvin till middagen. Att vi lite mer ser på oss själva som en serviceorganisation. Så får folk betala för det. I det här fallet handlar det ju dessutom om service till både den person som bor på ett särskild boende och personens närstående.

Det behöver nödvändigtvis inte vara kommunalt anställd personal som utför de här tjänsterna, vilka de nu är, men som kommun borde vi rigga vår verksamhet för det.