Mer dansk än svensk

Det här är en liten text som jag skrivit för ett annat sammanhang. Men eftersom den faktiskt handlar om politiska beslut, slänger jag in den här också. Kommentera gärna. //Lill

Gruppbostaden var nybyggd. Fem tvårumslägenheter med kök och stora badrum, som bands ihop av gemensamma utrymmen, personalrum och kontor. Specialdesignad armatur och specialdesignade golv. Ingen av de fem personer som skulle bo här, som skulle flytta hit från olika vårdinstitutioner i Göteborgstrakten, hade ännu flyttat in – först skulle vi i personalstyrkan utbildas och åka till Danmark på studiebesök.

Vi var väl en femton personer som satte oss på färjan till Danmark, stolta över att få vara med och starta det här boendet, och stolta över själva boendet. Det hade satsats pengar på både byggnad och personal. Den gruppbostad vi skulle besöka i Danmark var också nybyggd, fast där hade hyresgästerna redan flyttat in. Där bodde sju personer med omfattande funktionsnedsättningar, alla hade en utvecklingsstörning och var dessutom döv-blinda sedan födseln. Precis som de personer som var på väg att flytta in på gruppbostaden i Göteborg.

När vi åkt färja och buss och kommit till fram dit vi skulle, togs vi emot av personalen på den danska gruppbostaden. Vi fick kaffe, öl, wienerbröd och cigaretter i det stora vardagsrummet och våra danska kollegor började berätta om sin verksamhet och efter en stund reste vi oss och började gå runt i huset medan danskarna fortsatte att berätta.Den danska gruppbostaden var snygg, dansk design rätt igenom, enkla rena linjer, vitt och grått. Vi svenskar blev dock mer och mer konfunderade. Var fanns lägenheterna? Köken? De stora badrummen? Var fanns alla uteplatser, en till varje lägenhet?Nej, något sådant fanns naturligtvis inte. De som bodde på den danska gruppbostaden hade inga egna lägenheter eller privata soffgrupper. De sju personer som bodde här hade varsitt rum, ett litet sådant. Resten av det stora huset var gemensamt. Det fanns två badrum i hela huset som de delade på, personalen med.Till slut var det någon av oss som frågade. Hur man kan bygga en ny gruppbostad som ser ut så här? Har man inga rättigheter i Danmark? Har man inte rätt till si eller så stora lägenheter, rätt till ett eget privatliv? Vi förde fram synpunkter om integritet, normalisering och självbestämmande.

Jag minns att han log, den danske föreståndaren, våra frågor kom säkert inte oväntat. Så sa han så här:

”Vi tänker olika i Danmark och Sverige. Privatliv och egna lägenheter är viktigt för er, det är en rättighetsfråga. Men här bor sju personer som sedan de föddes varken kan höra eller se, och som dessutom har en grav utvecklingsstörning. Vi tycker inte att vi ska förneka dem mänsklig kontakt. Vi tycker att de här personerna, om några, behöver små, egna utrymmen, som man på sikt kanske kan lära sig att orientera sig i, som kan kännas trygga. Men sedan behöver man kontakt med andra, man behöver rent fysiskt stöta ihop med andra, känna att det finns andra människor runt omkring, att man inte lever i ett tomrum. Vi tror att människor mår bra av att få vänta på att badrummet ska bli ledigt, kanske lära sig att förstå att det är någon annan som är där och duschar just nu, det blir min tur sedan. Det är en del av att vara människa. Vi lägger inte mindre pengar på vår gruppbostad än ni lägger på er. Men istället för en massa tvårummare har vi lagt pengarna på en bastu, på en uppvärmd inomhus pool och på att ha en egen häst. Vi tror att de som bor här har glädje av det. Mer än de har glädje av ett varsitt köksbord.”

Han sa inte exakt så här, för så gott är inte mitt minne och det här är ändå tjugo år sedan. Men jag kan svära på att jag återger hans ord nästan ordagrant. För jag har tänkt på det ha sa så många gånger, funderat på oss svenskar och vår besatthet av självständighet och rättigheter. Jag vet inte om det finns något rätt eller fel här, antagligen inte. Men jag vet att jag i det här fallet är mer dansk än svensk.