Hemtjänstrobotar (texten ursprungligen skriven för www.aldreomsorgsbloggen.se)

I går fick jag ett samtal från en person som undrade vad jag tycker om robotar i hemtjänsten. Det gällde någon slags robotar med någon slags stor bildskärm där anhöriga, hemtjänstpersonal och andra syns med rörlig bild och med ljud och kan kommunicera med hemtjänstbrukaren, som i sin tur syns på den andre personens skärm med ljud och bild. Om jag fattade det hela rätt så är roboten i fråga mobil, den går på hjul och kan s a s följa vårdtagaren runt i hemmet och även söka rätt på personen. Om roboten t ex är i sovrummet när någon vill ha kontakt, och brukaren i fråga är i köket, rullar roboten dit. Något i den stilen. Hemtjänstpersonalen kan sedan höra hur det står till med brukaren, påminna om saker, t ex att det är dags att ta sin medicin, meddela att det är en vikarie som kommer till kvällen, fråga om de ska handla något i affären osv. Anhöriga kan prata i största allmänhet, barnbarnen visa teckningen de gjort på dagis, sjunga en stump, visa en tandglugg eller vad som helst. Personen som har en robot hemma kan i sin tur kontakta personal och anhöriga när hon eller han vill och larma om det behövs. Som att ha en person i hemmet. Fast ändå inte.

Vad tycker jag då om en sådan robot? Jo, jag vet att jag bara för några år sedan hade tyckt usch och fy och att mänsklig kontakt i verkligheten aldrig ska få ersättas av en rullande maskin med en bildskärm och hur behandlar vi egentligen de äldre? Jag hade med andra ord tänkt utifrån att jag vet bättre än dem de gäller. Som någon slags expert.

Men ju äldre jag själv blir, desto mindre expert tror jag mig vara och min favorituppmaning i alla möjliga sammanhang är allt mer ”det är väl bara att fråga, folk vet väl bäst själva hur de vill ha det”. Det finns säkert de som tycker att en robot i hemmet är en utmärkt idé, precis som det finns de som tycker att det låter konstigt. Det är väl som med allt annat. Jag gillar Facebook, som ju är ett verktyg för kommunikation utan att ses i verkligheten, min man däremot, tycker att det verkar fullständigt meningslöst att kommunicera med sina vänner på det sättet. Själv tycker jag om min mikrovågsugn, men min mamma skulle aldrig släppa in en mikro i sitt hem, matrester värmer man i en kastrull och vem bryr sig om att det tar några minuter längre än i mikron.

Redan idag erbjuds vi mängder av tekniska lösningar för sådant som vi tidigare löste på andra sätt, eller inte löste alls för den delen, och det lär bli ännu fler sådant i framtiden. Teknik innebär möjligheter, men får självfallet konsekvenser som vi antagligen inte kan överblicka. Som med allt annat i livet. Själv skulle jag alltså säga JA till en robot i mitt hem och min man skulle säga NEJ, vilket i och för sig, just i vårt fall, kan innebära ett problem eftersom vi bor i samma hus. Utöver det ser jag mest fördelar med den här typen av kommunikationsteknik. Om någon frågar mig.