När mina föräldrar köpte sin första stereo, året var 1974 och jag var nio år, fick de ta med sig tre LP-skivor från affären, som någon slags bonus. Med hem kom "Vem kan man lita på?" med Hoola Bandoola, "Visor svarta och röda" med Cornelis Vreeswijk och "Klapp och klang". Så det var alltså vad jag växte upp med. Jodå, familjens skivsamling blev naturligtvis större med åren, själv fyllde jag samma år på med Abba - men Mikael Wiehe har på något sätt ändå följt med sedan dess. Inte längre för hans politiska analys, som väl i och för sig säkert förändrats sedan sjuttiotalet, utan snarare för hans förmåga att mobilisera och mana till handling. Den effekten har han nämligen fortfarande på mig och det är bra.
"Ingenting förändras av sig själv", sjöng han och resten av Hoola Bandoola (och jag) på Liseberg i går kväll. Och så är det ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar