Kairo, Paris och Gråbo

Att jag är en usel bloggare vet ni redan, åtminstone fläckvis usel. Men det är en del annat som ska hinnas med, bl a måste jag sköta mitt företag och bl a måste jag hinna åka på semester. Så nu effektiviserar jag. Sammanfattar den dryga veckan - eller vad det nu kan röra sig om - sedan sist.

Förra helgen var jag med och firade att det är nittio år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige. Liberala kvinnor var arrangörer och förstakammaren i riksdagen var proppfull med folk från hela landet som bl a lyssnade till Dr Hodra Badran från Kairo. Hon pratade om vikten av att nu, efter revolutionen i Egypten, få med kvinnorna redan från början, dvs inte börja med demokratiska rättigheter för enbart män och behöva ytterligare en revolution för att kvinnor ska få det. Det är annars så det brukar gå till. Tänk på hur det var i Sverige. Till att börja med fick alla män rösträtt och först ett antal år senare fick kvinnor det. Lite onödigt att ta det i flera steg. Kvinnan till höger heter Fatima Svanå och hon är regionpolitiker i Halland. Om några veckor åker jag och Fatima till Kairo för att berätta för egyptiska politiker hur vi gjort när vi har personvalskampanjat. Så här gjorde vi, helt enkelt.

 Så har jag varit i Paris. Mysiga dagar var det. Très très bien. Vackert var det som alltid. Solen sken, maten smakade gott (vinet likaså) och tom jag, som avskyr shoppande à la gå-runt-i-en-massa-affärer, hittade en och annan rolig butik.

Men. Det är något som börjar kännas konstigt med Paris. Något som känns lite ålderdomligt. Den där inställningen - att vi som besöker staden förväntas prata franska (felfritt) eller att du får leta dig trött efter ett ställe där du kan koppla upp din dator eller telefon (det är som att fransmännen tycker det är vulgärt med bredband och datorer). Visst, man kan tycka att det är charmigt med fransmän som inte förstår (engelska) eller att offentligt trådlöst bredband är en icke-fråga. Fast jag tycker inte det. Det säger något om fransmännen, och jag tänker på det där som sagts om att Europa riskerar att bli ett museum, dit man åker för att shoppa och titta på vackra byggnader och titta på excentriska fransmän, som vägrar att prata engelska. Det börjar kännas så i Paris. Som ett museum. Mer än i någon annan europeisk stad.
 

Om Paris håller på att förvandlas till ett museum, gäller det motsatta för Gråbo. För där rivs och byggs. Byggkranar och byggnadsarbetare överallt. Det här är Röselidsskolan. Som för varje dag får ytterligare en ny vägg, blir lite högre. Det bankas dygnena runt. Även på helgerna.  Miljövänlig ska den bli. Precis som Lekstorpskolan ska bli. Och den nya skolan i Lekstorp. Helt i linje med vår vision om att Lerums kommun ska vara Sveriges miljövänligaste kommun 2025. 

Det här är en katalog med alla de motioner som Folkpartiets landsmöte ska ta ställning till om ett antal veckor. Tjock är den och idag ska jag sätta igång med att läsa den. Kan konstatera att det står Liberalerna på den och inte Folkpartiet. För er som inte vet förs det nämligen i Folkpartiet en diskussion om att byta namn. Från Folkpartiet Liberalerna (så heter vi idag även om få känner till det eller i allafall tänker på det) till enbart Liberalerna. Och gärna för min del.

Så. Nu återgår jag till att jobba. I morgon träffas kommunstyrelsen. Då ska vi bl a prata om Lerums kommuns bostadsstrategi och kommunens konsumentvägledning. Själv är jag tveksam till det där med konsumentvägledning, mehöver ta reda på vilken typ av frågor det är människor har när de vänder sig dit. För det mesta i konsumentvägledningsväg finns väl ändå på nätet. Ja, jag VET att inte alla har tillgång till datorer och Internet, men jag vet också att den gruppen är väldigt liten. Dessutom är det ju inte säkert att det är de datorlösa som använder sig av kommunens konsumentväglening. Och frågan kvarstår. Är det konsumentvägledning vi ska använda era skattepengar till? Eller? Vad tycker ni?