Jag känner ganska många personer som på något sätt tar hand om en äldre anhörig, på mer eller mindre full tid. De flesta är rätt så gamla själva. En del är om sig och kring sig och vet vilket stöd som finns att få, t ex när det gäller avlastning. Ska de på ett möte och inte kan ta med sin respektive, som kanske drabbats av en demenssjukdom, ja då har de ser de till att de får någon form av avlastning så att de kan ge sig iväg några timmar.
Fast det där gäller inte alla. En del vet inte vart de ska vända sig, och även om de vet de så ber de inte om avlastning i alla fall. För att man inte vill ställa till med besvär eller för att man får dåligt samvete och känner sig som en dålig människa om man lämnar sin maka eller make eller vem det nu är.
Jag tycker det borde vara enklare att få den typen av kortare avlastning. Vi borde inte göra så stor sak av det utan istället se det som självklart att folk behöver få göra annat och tänka på annat några timmar då och då - för att få en möjlighet att lite grand leva sitt eget liv, och därmed vara gladare och piggare och fortsätta orka ta hand om den andra.
Borde inte våra särskilda boenden kunna fungera som en typ av enklare avlastning under några timmar?Att man helt enkelt kan lämna sin närstående där medan man uträttar några ärenden eller tar en promenad i skogen, går och fikar med en kompis eller vad som. Om jag ska uttrycka mig konkret, så går man helt enkelt och lämnar in sin närstående där, med vetskapen om att personalen där tar hand om honom eller henne. Inte krångligare än så, det borde gå att organisera.
PS. Jag är fullt medveten om att det nödvändigtvis inte är en optimal lösning för den som är demenssjuk. Men jag tror att en sådan avlastningsverksamhet, utan krångel och utan att man behöver boka tid två veckor i förväg, skulle gå att få tillräckligt bra kvalitet på. Och tillräckligt kan räcka i det här fallet. För ibland är det den som vårdar som behöver prioriteras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar