Utmana dig själv

Här är en text som jag skrivit för ett annat sammanhang, men eftersom innehållet är rätt så allmängiltligt, får den vara med här också. // Lill

Om en chef säger att hon eller han vill ha feedback på sitt ledarskap, vill veta vad medarbetarna tycker helt enkelt, så tror jag att det är precis vad hon eller han vill ha, det måste man väl utgå ifrån, annars blir det väldigt konstigt tycker jag, om man ska gå runt och tänka att chefen har en dold agenda eller att chefen inte menar vad chefen säger? Tillvaron på jobbet blir onödigt komplicerad med den inställningen.

Jag frågar eftersom igår kväll, under ett yogapass, krigarposition ett eller två (jag är nybörjare och kan inte hålla isär alla positionerna), väste min granne, som också var med på passet, att hon är så trött på alla chefer som säger att de vill veta vad medarbetarna tycker om deras ledarskap, när de i själva verket inte alls är intresserade, de vill åtminstone inte höra något som är mindre bra och något som de i så fall skulle behöva göra något åt. Ok, väste jag tillbaka samtidigt som vår instruktör sa att vi skulle gå lägre i positionen, utmana oss själva (det verkar vara alla instruktörers favorituppmaning – utmana er själva), vad sa du till henne? Min granne verkade ju onekligen frustrerad och måste ha dragit igång något rejält i sitt samtal med sin chef.

Ingenting, sa grannen, jag sa ingenting, för jag vet att hon inte vill höra vad jag tycker, hon säger bara att hon vill det, för hon har varit på kurs och lärt sig att man ska säga så. Och jag är helt slut efter mitt samtal med chefen, fortsatte grannen, det är därför jag måste gå på yoga och slappna av och få lite energi och utmaning.

Här har vi alltså en chef som inte får den feedback hon vill ha, fast hon säger att hon vill ha den, och som därför inte kan göra något åt det som hennes medarbetare vill att hon ska göra något åt. Så har vi en trött granne, som blir frustrerad av att hålla inne med sina åsikter. Så dumt. Till vilken nytta? För någon funktion fyller säkert min grannes beteende, vi människor handlar alltid logiskt utifrån hur vi uppfattar en situation. Bortsett från att jag har svårt för att människor inte säger vad de tycker, i synnerhet när de blir uppmanade att göra det, undrar jag vad vinsten finns i det här, och för vem?

Men jag fattar ändå inte, om ni fattar

Förra året dog en 24-årig kille från Göteborg efter ett polisingripande. Vad som tveklöst låter som övervåld från polisens sida och en transport som inte gått till som den borde, ledde till att killen dog, det har rättsläkaren slagit fast. Förundersökningen är undermålig och åklagaren har lagt ner fallet.

Nu har ett par radiojournalister grävt i det som hände och i förundersökningen och åklagaren säger att han ska öppna den igen och se om han behöver jobba med den lite till.

Jag ska inte döma någon på förhand, juridiken ska ha sin gång, men är det som journalisterna säger så är det illa. Då har poliser skyddat varandra och åklagaren har skyddat poliserna. Sånt där som det brukar antydas att poliser och åklagare gör, men som man helst inte vill tro på. Är det som journalsiterna säger, saknar åklagaren ryggrad. Fullständigt.

Jag avskyr sådan där kollegial hålla-varandra-bakom-ryggen-mentalitet. Oavsett vilken grupp det gäller. Poliser, lärare, vårdbiträden, politiker eller andra grupper. Jag begriper varför det förekommer, det finns förklaringar till allt, och jag är inte särskilt naiv. Men jag fattar ändå inte, om ni fattar.

Vanligt folk, vanliga åsikter, vanliga jobb

Politiker pratar ofta om "vanligt folk". Vi måste forma våra budskap så att vanligt folk förstår, Vanligt folk är inte intresserade av den eller den frågan - sådant funderar man på i de politiska partierna.

Frågan är då om det finns något sådant som "vanligt folk". Vilka är de i så fall? Räcker det med att säga att man är vanlig för att man ska kunna räknas till den gruppen? Och de som säger att de är ovanliga eller varför inte unika, de ingår inte. I så fall skulle det väl bara handla om vår egen självbild, om jag vill se mig själv som vanlig eller ovanlig.

Själv är jag vanlig. Eller ovanlig. Eller vanlig. Eller ovanlig. Eller vanlig. Eller ovanlig.
Det är väl som alltid. Det beror på hur man ser det.

Så när politiker pratar om "vanligt folk", som kanske inte ens existerar, då gäller det att se upp. Då handlar det antagligen om att man vill säga något som man inte har stöd för, men som man vill att andra ska tro att man har stöd för. Då tar man till "vanligt folk", lite vagt sådär. Och känner man inte igen det politikern säger, är väl meningen att man ska tänka att man inte själv tillhör den gruppen, de vanliga.

Gud välsigne Sverige

Nej, det låter konstigt och det känns ännu konstigare. Vi säger helt enkelt inte så i Sverige, jag har aldrig hört en politiker uttrycka sig på det sättet. (Med anledning av att jag hörde Barack Obama på tv igår, han avslutade ett tal på det viset - God bless the Unites States of America.)

Varför mamma?

Min dotter, som är vuxen nu, frågade redan som i liten, i alla möjliga sammanhang: varför mamma? Det tycker jag är en bra fråga. För ofta rullar det bara på.

Vi tycker en massa och agerar en massa, men då och då måste frågorna ställas? Varför gör vi det här? Varför tycker vi så här?

I går kväll ställde vi oss de frågorna i Folkpartiet här i Lerum. Bra gjort av oss, tycker jag.