Kvinnors arbete kan utföras av vem som helst. Mäns arbete kräver kompetens. Tjena.

Superkompetent

Vi i den borgerliga majoriteten i Lerums kommun har bestämt att vi ska bli bättre på att ta tillvara frivilliga insatser. Skapa en bättre organisation, med bättre stöd, bättre marknadsföring och lite bättre av allt möjligt. Allt för att uppmuntra fler människor att frivilligt, dvs utan att man får lön, vara med och bidra till ännu bättre kommunala tjänster. Det handlar inte om att frivilliga krafter ska ersätta de som idag är anställda i kommunen, snarare att de ska kunna göra sådant som inte ingår i de anställdas uppdrag, sådant som kommunen inte har någon skyldighet att erbjuda men som vi vill kunna erbjuda. (Guldkant kallas det ibland, men jag använder ogärna det ordet. Jag tycker det gått inflation i det, ibland låter det nästan som att en promenad för en äldre människa eller extra stöd med matten i skolan för en yngre, skulle vara någon slags guldkant. Guldkant får allt vara lite mer, tycker jag.) Och samtidigt som någon kan erbjudas något extra så kan den som frivilligt erbjuder sig också få vara med om något extra. För det är extra att frivilligt få vara med och göra någon slags skillnad och det finns hur många människor som helst som vill vara med och göra det. Men som sagt, vi behöver slipa lite på organisationen.

När politiker och tjänstemän tänker frivilliga insatser, tänker de flesta av någon anledning ÄLDREOMSORG, eller möjligen skola. Det är där de frivilliga insatserna kan göras. Så fort någon, i det här fallet jag, säger att frivilliga insatser rimligen kan göras inom andra områden också, t ex när det gäller hus och vägar och träd och blomsterrabatter och vad det nu kan vara, rynkas det i pannor och så säger man att nej men det går inte, det kräver särskild kompetens och vi kan inte ta jobbet ifrån dem som är anställda för att göra sådana saker. Med andra ord - extra tjänster inom skola och omsorg, dvs traditionella kvinnoyrken, det kan vem som helst göra. Det där andra däremot, det som har med byggnader och skötsel av hårdvara, dvs traditionellt manliga arbetsuppgifter, det kräver särskild kompetens och det kan vi inte lämna över till frivilliga, och dessutom är det sådant som MÅSTE göras och vi ska ju inte ta jobbet ifrån någon.

Jaha. Vad är det för skillnad på att frivilligt bidra med det där extra i äldreomsorgen, t ex att läsa en bok för en person, och att frivilligt bidra med det där extra inom skötseln av kommunens byggnader. Byggnader kan faktiskt målas vackrare eller skötas bättre än vad som görs idag, än vad vi är skyldiga att göra. Och varför skulle inte de kommunala rondellerna eller parkalléerna eller blomsterrabatterna kunna göras vackrare än de görs idag. Med hjälp av frivilliga insatser. Är det svårare att måla en vägg än att umgås med en dement person? Som exempel bara.

Hallå! Kan vi släppa den där gamla synen på kvinnors och mäns arbete. Alla yrkesgrupper utför arbeten som kräver särskild kompetens. Vad det handlar om här är att göra det som faktiskt kan göras av andra, men som vi inte har planerat att göra. Men som är bra att vi gör.

Genuspedagoger i Lerums skolor

Det här är integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni och jag. Vi var på Aludden i Lerum och åt lunch med chefer och genuspedagoger från grundskolan och gymnasiet i Lerums kommun. Under lunchen fick vi lära oss hur man arbetar med jämställdhetsfrågor med så väl elever som pedagoger i skolan. Ett bra arbete, tycker jag, som faktiskt gör oss friare som individer. Jag menar om man som barn inte tycker eller tror att tjejer kan bli piloter, ja då drömmer tjejer inte ens om att bli det, och blir det heller inte. Precis som att killar inte drömmer om att bli flygvärdinnor och därför inte blir det. Som exempel bara. Genuspedagogerna jobbar med jämställdhet på många olika sätt. (Tycker du att pilotexemplet är banalt? Måhända. Men genuspedagogerna berättade om det, att det i en grupp med yngre barn alltid finns ett gäng som inte tror att tjejer kan lära sig att flyga ett plan.)

Internationella kvinnodagen den 8 mars - vad ska vi ha den dagen till?

För sisådär tjugofem år sedan reste jag och min pojkvän, som f ö fortfarande är mannen i mitt liv, runt på Kuba under en månad. Att vi reste dit, det var inte så vanligt att man gjorde det på den tiden, berodde nog mest på min nyfikenhet. Jag ville helt enkelt se hur det var på ön. Hur folk hade det, vad de tyckte om att leva i en diktatur, vad de tyckte om Castro osv.

Jodå, jag fick svar på de frågorna, men det får vi ta en annan gång, vad jag vill prata om nu är den internationella kvinnordagen den 8 mars, och vad vi ska ha den dagen till. Vi var nämligen på Kuba den dagen, i en liten stad som heter Baracoa. Och där var det världens fest. Torgen var fyllda med folk, dörrarna till alla husen var öppna och från husen hördes musik och sång. Det grillades kyckling (på den tiden fanns det i princip bara kyckling att äta på Kuba, och svarta bönor - vet inte hur det är med den saken nu) och dracks rom. Det dansades och det skrattades och det som firades var alltså den internationella kvinnodagen. Man firade kvinnorna helt enkelt.

Jag hade också kul den kvällen, men jag minns att jag var lite förvånad. För det jag hade med mig från Sverige var att i den mån den internationella kvinnodagen uppmärksammades så handlade det inte om att fira kvinnor. Snarare om att uppmärksamma förtryck och brist på jämställdhet. Det var en dag för protest, för knutna nävar om ni så vill, vilket inte är så konstigt. Internationella kvinnodagen var från början en dag då vänsterkvinnor samlades för att protestera, ställa krav och markera kvinnosolidaritet - och det är inte underligt att det i viss mån präglar dagen fortfarande, även om FN sedan 1977 rekommenderar ett allmänt firande.

Missförstå mig inte. Det är inte så att jag tycker att Sverige är ett alltigenom jämställdt land. Åh nej, vi har allt mycket kvar att göra - för att inte tala om hur det ser ut om vi lyfter blicken utanför Sveriges gränser. Men jag ogillar det där, när vi den åttonde mars fokuserar på bristen på jämställdhet - hur viktig jag än tycker att frågan är. Och jag ogillar det för att vi därmed gör bristen på jämställdhet till en kvinnofråga - genom att uppmärksamma det på internationella kvinnodagen. Det är ingen bra utgångspunkt.

Ungefär det här sa jag i kommunfullmäktige förra veckan. Rose-Marie Jansson (v) hade skrivit en motion där hon föreslog att Lerums kommun ska uppmärksamma jämställdhetsfrågorna varje år den 8 mars. Hennes motion fick således inte mitt stöd. Däremot, sa jag, är jag gärna med och lyfter frågan i andra sammanhang och får till en dag då Lerums kommun gör just det som Rose-Marie Jansson föreslår, lyfter frågan med kraft.

Det där ska vi ta tag i framöver och jag hoppas att Folkpartiet får med sig de andra Allianspartierna i det arbetet.

Kvinnor negligeras i kommunala bolag

Suck. Partierna själva, vi har uppenbarligen svårt för att hitta tillräckligt kompetenta och intresserade kvinnor, som vill ta plats i de kommunala bolagsstyrelserna. Är vi blinda?

Ni vet vad jag tycker.

Veckan som gick - behovet av att ana något i horisonten

Då ska vi se. Eftersom jag varit en usel bloggare under veckan som gått, ska jag försöka mig på en sammanfattning om vad som hänt sedan sist.

Förra helgen var jag på Komriks i Västerås. Det var dagar fyllda av seminarier, formella och informella möten, tal och fest - en bra kombination med andra ord. Själv deltog jag under lördagen i en kandidatutbildning med fokus på värderingar, dvs vilka värderingar det är som styr oss som individer i det politiska arbetet. Personligen funderade jag en del på handling - att man som politiker faktiskt måste få något gjort. Det spelar ingen roll hur många bra och liberala grundåsikter jag bottnar i - gör jag inget av det, gör jag ingen skillnad.

Ett av seminarierna handlade om internet och om hur man kan använda de kanaler som används där för dialog med människor och för den delen sprida sina egna åsikter och argument. Bilden på Helene Odenjung och mig kommer fö från just det seminariet. Komersiellt framgångsrika bloggare gör nämligen så - knäpper bilder på sig själva och publicerar på bloggar och annat. (Tveksamt dock om politiskt framgångsrika bloggare gör det :-)

Något annat jag fick med mig från Västerås är vikten av att ge väljarna tydliga alternativ inför valet i höst. Inte minst i kommunpolitiken. Som litet parti gäller det att inte försvinna i alliansgemenskapen, för även om man planerar att vara en allians även efter valet, om nu väljarna tycker att det är en bra idé, är det skillnad på de fyra borgerliga partierna. Och som väljare har man rätt att få veta hur de skillnaderna ser ut.

I måndags kväll träffades Alliansens kommunstyrelserepresentanter för att förebereda onsdagens kommunstyrelsemöte. Vi brukar göra så. Kanske mest för att se om vi är överens om frågorna på KS's dagordning, vilket vi ofta är, men självfallet inte alltid - det handlar ändå om fyra olika politiska partier, och i de fall vi inte är helt eniga försöker vi hitta en lösning som vi gemensamt kan acceptera. I Lerums kommun har inget parti egen majoritet och kan bestämma rätt av, utan vi behöver hitta någon slags konsesuslösningar, och det gör vi också, i de allra flesta fall. Då och då dyker det upp en fråga där ett eller ett par partier inte är villiga att kompromissa, och då är det så. Varje parti måste själv bestämma var de egna gränsena går, och vad man kan gå med på och ändå se sig själv i spegeln på morgonen. Aktuellt i Lerum är just nu att Centern inte kan acceptera en ny motorvägsavfart i Lerums kommun och att det därför inte ser ut att bli en sådan. Det kallas demokrati och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt - även om jag inte tycker som Centern i den här frågan.

Efter Alliansmötet var det iväg till Dergårdsgymnasiet där Folkpartiet i Lerum hade årsmöte. Med på årsmötet var Helene Odenjung, som pratade om hur vi skapar en skola av världsklass. I mångt om mycket handlar det om var vi lägger ribban. Vi måste utgå från att barnen kan och vill - för så är det - och förvänta oss att de kommer att lyckas. Det kan tyckas självklart, men det är det inte. Som fd rektor vet jag hur lätt det är att ställa lägre krav på elever med den eller den bakgrunden, från den eller den familjen - och det påverkar hur vi vuxna förhåller oss till barnen i skolan. Tro inte att ett barn inte märker att läraren egentligen inte tror att hon eller han kommer att lyckas. Dessutom måste vi på allvar faktiskt inse att om en elev inte har lärt sig det hon ska ha lärt sig i en viss ålder så är det faktiskt inte primärt elevens misslyckande, utan skolans.

På årsmötet omvaldes Rigmor Andrén till ordförande för (fp) Lerum. Till vice ordförande valdes Karin Poulsen. Bra val! (På bilden ser du Ingvar Frid, Helene Odenjung och jag själv).

Onsdagen ägnades åt Kommunstyrelsen. Vi fick en lång presentation av två arkitekter (en från Spaneien, en från Italien - båda gifta med svenskor), som handlade om hur man kan tänka när det gäller framtida bostadsplanering i Lerum. De pratade rent av poetiskt om människors behov av möten, skönhet och att ana något i horisonten och visade hur ett nytt bostadsområde nere vid Aspen skulle kunna se ut. Tänk att man beskriva bostäder på ett så vackert och inspirerande sätt! Jag tror jag har en del att lära. Hela dagordningen från onsdagen hittar du här>>

Torsdag em-kväll var det dags för 51 folkvalda att mötas - Kommunfullmäktige. Den fråga som debatterades mest var den föreslagna policyn för frivilligarbetet i Lerums kommun. Det är inte ofta kommunpolitik handlar om ideologiska meningsskiljaktigheter, men jag tror att det här är en sådan frågan. Och också en fråga om vilka man som parti tycker sig företräda. Frivilligarbetare kan ses som några som kan bidra med det där lilla extra i t ex äldreomsorgen. Men de kan också ses som några som hotar jobben för dem som redan i dag arbetar i äldreomsorgen. Båda argumenten är fullt begripliga, men själv tillhör jag dem som gillar allt som underlättar för människor att bidra med sin tid. Som vill göra något för andra, och samtidigt göra något för sig själv. För visst är det så att vi människor mår bra av att få göra något för andra. Jag har en kompis som ägnat många år åt att forska i ämnet "Lycka", vad som gör människor lyckliga, eller kanske snarare välmående, och hans forskningsresultat är entydiga och klara: att bidra gör oss lyckliga. (Sedan kan man ju tycka att man kanske inte skulle behöva forska i ämnet, att det är så självklart. Fast å andra sidan finns det en massa saker vi tycker är självklara och så visar det sig att det inte alls är så. Det är en anledning till att det är bra med forskning.)

Lördagen tillbringades, åtminstone delvis, i Trollhättan, där Liberala kvinnor arrangerade ett seminarium med rubriken "Våldtäktens konsekvenser". Tidigt på morgonen hoppade jag, Mikael Tilly (pingstpastor i Gråbo), mamma Maud Jansson, Rigmor Andrén och Nanna Tulinius in i bilen och gav oss iväg. Väl i Trollhättan var vi femtio personer i pingstkyrkan som fick lära oss mer om våldtäkter, ur väldigt olika perspektiv. Själv inledde jag med att kort prata om att hotet om våldtäkt är något som alla kvinnor lever under. För trots att brottet i sig är ovanligt, risken för att råka ut för en våldtäkt är liten, finns rädslan i bakhuvuet på de flesta kvinnor och den rädslan gör att vi själva inskränker vår frihet. Vi går inte på den eller den gatan på den eller den tiden, vi springer inte i motionsspåret osv. Och vi säger till våra döttrar att göra på samma sätt. (När jag pratar om våldtäkter som ett jämställdhetsproblem och något som främst drabbar kvinnor, händer det att folk blir arga och undrar varför jag inte tar upp att även män blir våldtagna. Och visst kan jag nämna det. Men hur vi än vänder och vrider på det och hur korrekta vi än vill vara, så är det i de allra, allra flesta fall kvinnor som blir våldtagna av män. I Sverige, i världen.

Därefter talade Sussie Lillesköld, som för sjutton år sedan blev våldtagen av två män. Hon berättade öppet och rakt om hur det tagit många år för henne att komma tillbaka till ett fungerande liv och om hur kritiskt hon är till att så få anmälda våldtäktsbrott leder till åtal och fällande dom, och att hon tycker att straffen är för korta, de står inte i paritet till det lidande brottsoffren dömts till.

Lotta Hogsved, kurator på Näl, pratade om hur hon arbetar med stöd till våldtagna kvinnor. Hon sa också att enda vägen att gå, för att minska antalet våldtäkter, är att på allvar prata med barn och ungodmar i skolan om sex och relationer. Och inte främst om hur kroppen rent fysiskt och biologiskt fungerar, utan om känslor, integritet, medmänslighet och respekt.

Sist ut var kriminalinspektör Elisabeth Rydén som ansvarar för våldtäktsanmälningarna i Västra Götaland. Hon gav oss fakta om antal anmälda fall, om vilken typ av våldtäktsfall det är som ökar. Hon var även tydlig med hur lagen ser ut och att det inte räcker med att flickan eller kvinnan sagt nej för att det ska anses vara en våldtäkt. Hon sa sedan att poliser inte är kuratorer, inte har till uppgift att stötta offren, utan rent krasst utreda vad som faktiskt hänt. Hon avslutade med att säga att så väl polis som åklagare kan bli bättre på det de gör. Inte minst behöver den kunskap om hur man bäst bedriver utredningar spridas. Kunskapsnivån ser väldigt olika ut i olika polisdistrikt och hos olika åklagare.

Sussie Lillesköld och Lotta Hogsved var överens om att de allra flesta våldtäktsoffer får en lättare väg tillbaka genom att träffa andra som blivit våldtagna. De sa att det tycker att det borde finnas sådana stödgrupper på alla större sjukhus. Det tycker jag med. Vet inte hur det ser ut med den saken i Västra Götalandsregionen, men jag ska ta reda på det. Återkommer när jag fått svar.

På bilden ser du från vänster Lotta Hogsved, jag själv, Sussie Lillesköld och Elisabeth Rydén.

RUT-avdrag

Det har tydligen varit en debatt om RUT-avdraget på tv i kväll. Jag såg den inte. Jag sov. Jag brukar inte sova så tidigt på kvällen men nu är jag förkyld, hostar och snorar, och tog en liten tupplur. Så nu när klockan börjar närma sig tio är jag något sånär pigg igen.

När det gäller RUT-avdraget, dvs skatteavdraget för hushållsnära tjänster, säger jag JA. För bara tanken på att man ska kunna dra av för att en snickare monterar nya fönster hemma (ROT-avdrag), men inte kunna dra av för att någon putsar dem - ja den tanken är direkt stötande. Varför ska staten stödja manliga hantverkare, så att inte de blir arbetslösa, men inte stödja kvinnliga städerskor, så att de får vita jobb? RUT-avdraget är både en jämställdhetsfråga och en arbetsmarknadsfråga.

Jämställdhetsseminarium och jämställdhetsmingel i Lundsbrunn

I helgen har jag varit i Lundsbrunn där folkpartister från Västsverige under några dagar träffats och kombinerat seminarier, politiska diskussioner och politiska möten med informella samtal, god mat och dans. (Med dans menas i det här sammanhanget BUGG, en dansform jag inte behärskar - och när jag säger det är jag ingen blyg viol, de som dansat med mig håller med.)

Själv var jag med och höll i ett seminarium om jämställdhet, dvs hur det står till med jämställdheten i Folkpartiet. Seminariet var välbesökt, det kom betydligt fler än vi räknat med och vi fick hämta extrastolar så att alla skulle få plats. Under seminariet gjorde vi ett antal värderingsövningar och pratade en del om vad vi uppfattar som jämställdhet och hur det ser ut i verkligheten. Vi pratade även om begreppet "feminism" och om vi uppfattar det som ett positivt eller negativt laddat ord. Det var en intressant diskussion och helt klart är att vi har väldigt olika uppfattningar om det i Folkpartiet. Själv lägger jag varken positiva eller negativa värderingar i begreppet, det snarare bara "är". Feminist är den som tycker att det finns strukturer i samhället som missgynnar kvinnor, att man tycker att det är resursslöseri och odemokratiskt och att man är villig att göra något åt det. Så tycker jag även om jag självfallet är medveten om att alla inte har samma definition som jag.

På lördagskvällen var jag med och arrangerade ett litet mingel för medlemmar i Liberala kvinnor och andra. Även det var välbesökt och de som var där fick vara med och dela ut ett diplom till Västsveriges mest jämställda kommunförening (fp), utifrån ett antal faktabaserade kriterier (inget tyckande här inte). Priset gick till Alingsås och det var en glad Kristina Grapenholm (gruppledare för Folkpartiet i Alingsås) som tog emot diplomet och berättade hur de på ett metodiskt och strukturerat sätt arbetat med jämställdheten internt.

På bilden ser du nätverket Liberala kvinnor i Västsverige, ett nätverk som startades för exakt ett år sedan. Syftet är att lyfta jämställhetsfrågor både internt och externt och att stötta driftiga och engagerade kvinnor i politiken. Vi bestämde redan från början att vi bara träffas en gång varje år och att vi då bestämmer vad som ska göras nästkommande år. Utöver det umgås vi via mejl och Facebook. Jag kan berätta att det går alldeles utmärkt, vi får en hel del gjort utan att behöva lägga en massa tid på möten, och jag är överygad om att vi skulle kunna använda oss av samma arbetsmetoder även i andra sammanhang, vilket säkert på sikt skulle innebära att fler skulle kunna tänka sig att engagera sig politiskt. Inte minst småbarnsföräldrar.

Från vänster på bilden ser du Gunilla Helén (ny i politiken i Borås), Susanne Åkerlund (kommunalråd i Halmstad), jag själv, Margareta Palmqvist (politiskt erfaren kvinna från Skaraborg), Elisabeth Mattsson (KF-ordförande på heltid i Kungälv) och Helena Holmberg (kommunpolitiker i Göteborg).

Planeringsdag

Idag har jag varit hemma hos Renate Moberg, det är hon som är till höger i bild. Tillsammans med Fatima Svanå, till vänster, har vi planerat ett seminarium om jämställdhet i Folkpartiet. Själv har jag, statistiknörd som jag är, grävt ner mig i verligheten, dvs tittat på hur det ser ut med de politiska uppdragen i kommunerna i Västsverige.

Det ser lite olika ut kan jag berätta, men vissa mönster går ändå att skönja. När det gäller de personer som representerar Folkpartiet i kommunfullmäktigeförsamlingarna i de här kommunerna, ser det allt ifrån bra till ganska bra ut, men när vi tittar på representationen i t ex kommunstyrelser så ser det genast sämre ut. Sämre ur ett jämställdhetsperspektiv vill säga, eftersom Folkpartiet betydligare oftare representeras av män än av kvinnor i det sammanhanget.

På seminariet vi planerat inför idag ska vi inte bara presentera siffor och kalla fakta, utan även göra en del värderingsövningar och på så sätt förhoppningsvis sätt fingret på varför det är som det är, och vad vi ska göra åt det.

Är det då så viktigt att kvinnor finns representerade i samma utsträckning som män i politiska sammanhang? Jag får frågan ofta, senast i morse från min man och mitt svar är: ja, det klart att det är viktigt. Det är en fråga om demokrati. Kvinnor och män har olika erfarenheter och olika perspektiv och ska dessutom fatta beslut som gäller både kvinnor och män. Då är det väl ändå bäst att både kvinnor och män fattar de besluten. Och att både kvinnor och män är kompetenta att göra just det, ja det är för mig självklart.

Jämställda bolagsstyrelser...igen

Insändare i Lerums webbtidning>>

Vill vi ha jämställda bolagsstyrelser eller inte?

SVT gjorde i julhelgen en sammanställning av hur det ser ut med jämställdheten i de kommunala bolagsstyrelserna. Och det ser illa ut. Mest män. Inte för att jag har något emot män, självfallet inte, men för att kvinnor är så grymt underrepresenterade. Det är inte bra, vare sig för demokratin eller för bolagen.

Eftersom Lerums kommun inte har några bolag som helt ägs av kommunen finns vi inte med i statistiken. Om vi däremot tittar på Lerums energi och Lerums fjärrvärme, som ju till stora delar ägs av Lerums kommun, kan vi konstatera att det finns fyra lerumspolitiker i den ena styrelsen och tre i den andra. Samtliga män. Känns inte det lite fantasilöst?

Ska BVC lära ut jämställdhet till blivande föräldrar?

Jag tycker till om jämställdhetssamtal på barnavårdscentralen>> Vad tycker du?

Hur har vi det med jämställdheten i Folkpartiet?

Det är ju som det är med bloggandet. Jag får siffror varje vecka på hur många som läser mina inlägg, men jag vet naturligtvis inte vem eller vilka det är som läser och kan alltså inte utifrån det anpassa innehållet i det jag skriver. Därför skriver jag helt enkelt om sådant som är intressant och relevant för mig själv, väl medveten om att en och annan kan tycka att ämnesvalen är lite väl introverta.

Hur som haver. Så här är det.

Varje år har Folkpartiet i Västsverige en konferens på Lundsbrunns kurort, konferensen brukar vara den sista helgen i januari och innehåller seminarier (externa och interna), anföranden av partiledare, ministrar (i den mån Folkpartiet har några ministerar), mingel mm. Det brukar vara både lärorikt och kul.

I januari 2010 ska jag själv, tillsammans med Renate Moberg från Göteborg och Fatima Svanå från Halmstad, hålla i ett av seminarierna - rubriken är "Hur har vi det med jämställdheten i Folkpartiet?". Själv är jag statistiknörd, gillar hårda fakta, och ska titta på hur det ser ut rent faktiskt i de västsvenska kommunerna och i Västra Götalandsregionen. Inget tyckande och tolkande här inte, utan fakta. Hur ser det ut i de olika fullmäktigeförsamlingarna, är det män eller kvinnor som de mest ansvarfsulla uppdragen osv? Den statistiken sätter jag tänderna i efter jul. Eller möjligen tidigare. För är man statistiknörd så är man, då är det rena nöjet med tabeller.

Ska du till konferensen i Lundsbrunn? Anmäl dig gärna till seminariet som heter "Hur har vi det med jämställdheten i Folkpartiet?"

”Grattis till bebisen! Har ni funderat på skilsmässa?”

Jag har alltid förundrats över män, som när de fått barn jobbat på som vanligt, inte varit föräldralediga en enda dag och faktiskt inte tagit något större ansvar för barnet, när skilsmässan och vårdnadstvisten är ett faktum så upprörs de över att mamman får vårdnaden om barnet. Som om det vore det minsta konstigt. Själv tror jag ju det vore bra för mamma, pappa, barn om vi kunde hitta fungerande sätt att uppmuntra papporna till att ta ut en större del av föräldraförsäkringen än de gör idag - av flera skäl, som jag inte tänker gå in på just nu.

Däremot vill jag berätta om barnavårdscentralen i Hagen i Göteborg, där man aktivt jobbar med "jämställt föräldraskap". Man utgår helt enkelt för hur illa det kan gå om inte mamma och pappa delar lika. För det är fler konflikter och fler separatione bland de äktenskap och förhållanden där relationen inte är jämställd. Mer om detta här>>

Jobb, jobb, jobb

Det här är jag som på landsmötet försöker övertyga 180 personer om att Folkpartiet ska ligga i framkant när det gäller jämställdhetspolitiken. Lyckades emellertid inte så bra med det, eller snarare, vi har olika åsikter i Folkpartiet om hur en bra jämställdhetspolitik ska utformas. Har du egna goda idéer får du gärna höra av dig med dem. Nu hinner jag inte skriva mer, måste jobba. Det är livet på en pinne för oss småföretagare - jobb, jobb, jobb.

Hemma igen

Söndag kväll och jag är tillbaka från lansmötet (fp) i Växjö. Fyra intensiva dagar och nätter med långa och kortare debatter. De frågor det var mest debatt om handlade om jämställdhet, alkoholpolitik och LAS.

Det här var mitt första landsmöte och jag kan konstatera att spännvidden utifrån någon slags höger/vänsterskala är bred i Folkpartiet. Det är förvånande hur mycket olika åsikter som kan rymmas i ett enda parti, tycker jag - och glädjs över det, för i botten finns det en ganska likartad människosyn och syn på världen.

Själv satt jag i jämställdhets- och demokratiutskottet och noterar att när det gäller jämställdheten vill jag gå lite fortare fram är partistyrelsen, kan tycka att den tar små myrsteg och jag och jämställdhetsminister Nyambko Sambuni inte alltid överens. Men utskottet bestämde sig allafall för ett jämställdhetspolitiskt program, som landsmötet senare sa ja till. Här är några av de punkter vi fattade beslut om:

1. Föräldrapenningen: Förenkla och fördubbla utbetalningen av en jämställdhetsbonus - så att pengarna blir ett bidrag och inte en skattereduktion som det är idag.
2. VAB (vård av sjukt barn): Inför jämställdhetsbonus även här.
3. Barnomsorg även om obekväm arbetstid.
4. Gärningsmän som bryter mot besöksförbud ska förses med fotboja.
5. Ta in ett könsperspektiv i medicinsk forskning (idag forskar man mest på män och utifrån hur män fungerar).

Med från Lerum var även Bosse Cedergårdh och om jag var i talarstolen och pratade om jämställdhet så var han i samma stol och sa att han vill förstatliga skolan, vilket landsmötet beslutade sig för att göra (driva den frågan alltså, det är ju fler än vi som bestämmer). Bosse var således lite nöjdare än jag när vi åkte från Växjö.

Har ni tänkt på en sak, säger Jan Björklund (fp)

Jag sitter i Växjö och lyssnar på Jan Björklund. Har ni tänkt på en sak, säger han:

"En manlig företagare som säljer traditionellt manliga tjänster till en kommun, han anses vara driftig och framgångsrik. Men en kvinnlig företagare som säljer traditionellt kvinnliga tjänster till samma kommun, t ex driver en förskola - hon anses vara hemsk om hon vill tjäna pengar på sin verksamhet."

Halva makten och hela lönen

Den 8 mars är den internationella kvinnodagen och den tycker jag att man ska uppmärksamma, vilket jag också brukar göra på något sätt. Fast jag ska erkänna att jag är lite kluven till att göra det, jag menar att manifestera den dagen, det är något som skaver, någon känsla av att det är fel väg att gå, att manifestationer av det slaget inte är det som gör skillnad. Jag är inte intresserad av manifestationer, jag är intresserad av att kvinnor får halva makten och hela lönen - och att kvinnor och män delar på ansvaret för hem och barn.

När det gäller den politiska makten i Lerums kommun tycker jag vi ska börja med att se till att hälften av politikerna är kvinnor, för så är det inte idag om vi ser till samtliga partier och samtliga politiker. Kvinnor är hälften, inte någon liten minoritet, och ska representeras till hälften och påverka agendan på samma villkor som män. Det är där vi måste börja, tror jag.

Vänsterpartiet föreslog tidigare i höst i fullmäktige att Lerums kommun ska uppmärksamma 8 mars med olika jämställdhetsaktiviteter. Jag sa då att jag inte tycker att det är någon bra idé. Risken är i så fall stor att kommunens jämställdhetsarbete stannar där, vid särskilda aktiviteter en dag om året. Rätt eller fel, men så tror jag. Andra politiker och andra partier tror något annat.

Nu gäller emellertid att komma fram till en överenskommelse som garanterar att kvinnor och män delar på makten i nästa mandatperiod. Vi i Folkpartiet skriver under en sådan överenskommelse direkt.

Mejl till Jan Carlzon, som är ordförande för Företagarna

Från: Lill Jansson [info@minsektor.se]Skickat: den 25 september 2009 10:55
Till: Jan CarlzonÄmne: Men hallå, hur ser det egentligen ut i Företagarnas styrelse?

Hej Jan!
Är rätt så ny medlem i Företagarna och har för första gången sett på hemsidan hur det ser ut med jämställdheten i styrelsen, bland de ordinarie ledamöterna.
Om jag sett och räknat rätt så består styrelsen av 8 män och 3 kvinnor och det känns onekligen lite mossigt och sådana organisationer är inte så kul att vara med i.
Det här får du göra något åt, tycker jag.
Trevlig helg,
Lill Jansson
------------------------------
Lill Jansson
Min Sektor AB
e-post: lill@minsektor.se
tel: 0735-315237
www.aldreomsorgsbloggen.se
www.lssbloggen.se
Viktor Rydbergsgatan 44
412 57 Göteborg

Det finns värre saker än kvotering

För er som inte vet kan jag berätta att det är bedrövligt ställt med jämställdheten i Lerumspolitiken, och jag behöver väl knappast tillägga att det är männen som dominerar. Eftersom hälften av befolkningen är kvinnor borde det vara så även på beslutsfattande politiska poster, tycker jag.

Och varför då kanske någon undrar. Jo, för att kvinnor och män är olika, lyfter olika frågor och tycker ofta olika saker, vilket i och för sig inte märks eftersom vi i de olika partierna många gånger bestämmer oss för vad vi ska tycka som parti. Om det har jag inget att säga den här gången, utan nu gäller det alltså jämställdheten. Den behöver vi göra något åt, det tycker jag och det tycker Folkpartiet.

När jämställdhet mellan könen diskuteras i politiska sammanhang låter det ofta så här: "jamen om vi börjar kvotera in kvinnor till politiska poster, då måste vi ju kvotera in människor med utländsk bakgrund eller männsikor med funktionsnedsättningar eller människor med olika sexuell läggning". Det där tycker jag är ett konstigt argument för att inte ta tag i jämställdheten mellan kvinnor och män. Det är som om kvinnor skulle vara en minoritet. Hallå, kvinnor är hälften!

Ett annat argument som brukar dyka upp, och då från kvinnor, är: "Jamen, jag vill inte erbjudas en politisk post bara för att jag är kvinna". Till att börja med så skulle aldrig en man tänka så, att han erbjuds något för att han är man, även om det skulle vara så, eftersom att vara man i politiken uppfattas som en kompetens i sig. Andra män, som ju redan är i majoritet, utgår från att en man är tillräckligt kompetent, en kvinna måste däremot bevisa det. Gång på gång.

Personligen kan jag tänka mig värre saker än att erbjudas ett politiskt uppdrag för att jag är kvinna. Nämligen att INTE erbjudas ett politiskt uppdrag för att jag är kvinna.

En annan sak. Vi har personval i Sverige, dvs väljarna kan kryssa in en kandidat i t ex kommunfullmäktige, även om den personen inte står så högt upp på partiets lista, och då går den personen s a s förbi dem som står högre upp på listan. På det sättet kan man alltså inte från partiernas håll styra hur många kvinnor respektive män som ska representera partiet, det är en sak. Men å anda sidan, vi i Folkpartiet i Lerum har fyra ordinarie platser i kommunfullmäktige. Samtliga fyra är personvalda, dvs inkryssade av väjarna. Två kvinnor och två män. Så när väljarna får bestämma blir det alltså jämställt.