söndag 21 mars 2010

Veckan som gick - behovet av att ana något i horisonten



Då ska vi se. Eftersom jag varit en usel bloggare under veckan som gått, ska jag försöka mig på en sammanfattning om vad som hänt sedan sist.

Förra helgen var jag på Komriks i Västerås. Det var dagar fyllda av seminarier, formella och informella möten, tal och fest - en bra kombination med andra ord. Själv deltog jag under lördagen i en kandidatutbildning med fokus på värderingar, dvs vilka värderingar det är som styr oss som individer i det politiska arbetet. Personligen funderade jag en del på handling - att man som politiker faktiskt måste få något gjort. Det spelar ingen roll hur många bra och liberala grundåsikter jag bottnar i - gör jag inget av det, gör jag ingen skillnad.

Ett av seminarierna handlade om internet och om hur man kan använda de kanaler som används där för dialog med människor och för den delen sprida sina egna åsikter och argument. Bilden på Helene Odenjung och mig kommer fö från just det seminariet. Komersiellt framgångsrika bloggare gör nämligen så - knäpper bilder på sig själva och publicerar på bloggar och annat. (Tveksamt dock om politiskt framgångsrika bloggare gör det :-)

Något annat jag fick med mig från Västerås är vikten av att ge väljarna tydliga alternativ inför valet i höst. Inte minst i kommunpolitiken. Som litet parti gäller det att inte försvinna i alliansgemenskapen, för även om man planerar att vara en allians även efter valet, om nu väljarna tycker att det är en bra idé, är det skillnad på de fyra borgerliga partierna. Och som väljare har man rätt att få veta hur de skillnaderna ser ut.


I måndags kväll träffades Alliansens kommunstyrelserepresentanter för att förebereda onsdagens kommunstyrelsemöte. Vi brukar göra så. Kanske mest för att se om vi är överens om frågorna på KS's dagordning, vilket vi ofta är, men självfallet inte alltid - det handlar ändå om fyra olika politiska partier, och i de fall vi inte är helt eniga försöker vi hitta en lösning som vi gemensamt kan acceptera. I Lerums kommun har inget parti egen majoritet och kan bestämma rätt av, utan vi behöver hitta någon slags konsesuslösningar, och det gör vi också, i de allra flesta fall. Då och då dyker det upp en fråga där ett eller ett par partier inte är villiga att kompromissa, och då är det så. Varje parti måste själv bestämma var de egna gränsena går, och vad man kan gå med på och ändå se sig själv i spegeln på morgonen. Aktuellt i Lerum är just nu att Centern inte kan acceptera en ny motorvägsavfart i Lerums kommun och att det därför inte ser ut att bli en sådan. Det kallas demokrati och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt - även om jag inte tycker som Centern i den här frågan.


Efter Alliansmötet var det iväg till Dergårdsgymnasiet där Folkpartiet i Lerum hade årsmöte. Med på årsmötet var Helene Odenjung, som pratade om hur vi skapar en skola av världsklass. I mångt om mycket handlar det om var vi lägger ribban. Vi måste utgå från att barnen kan och vill - för så är det - och förvänta oss att de kommer att lyckas. Det kan tyckas självklart, men det är det inte. Som fd rektor vet jag hur lätt det är att ställa lägre krav på elever med den eller den bakgrunden, från den eller den familjen - och det påverkar hur vi vuxna förhåller oss till barnen i skolan. Tro inte att ett barn inte märker att läraren egentligen inte tror att hon eller han kommer att lyckas. Dessutom måste vi på allvar faktiskt inse att om en elev inte har lärt sig det hon ska ha lärt sig i en viss ålder så är det faktiskt inte primärt elevens misslyckande, utan skolans.

På årsmötet omvaldes Rigmor Andrén till ordförande för (fp) Lerum. Till vice ordförande valdes Karin Poulsen. Bra val! (På bilden ser du Ingvar Frid, Helene Odenjung och jag själv).

Onsdagen ägnades åt Kommunstyrelsen. Vi fick en lång presentation av två arkitekter (en från Spaneien, en från Italien - båda gifta med svenskor), som handlade om hur man kan tänka när det gäller framtida bostadsplanering i Lerum. De pratade rent av poetiskt om människors behov av möten, skönhet och att ana något i horisonten och visade hur ett nytt bostadsområde nere vid Aspen skulle kunna se ut. Tänk att man beskriva bostäder på ett så vackert och inspirerande sätt! Jag tror jag har en del att lära. Hela dagordningen från onsdagen hittar du här>>

Torsdag em-kväll var det dags för 51 folkvalda att mötas - Kommunfullmäktige. Den fråga som debatterades mest var den föreslagna policyn för frivilligarbetet i Lerums kommun. Det är inte ofta kommunpolitik handlar om ideologiska meningsskiljaktigheter, men jag tror att det här är en sådan frågan. Och också en fråga om vilka man som parti tycker sig företräda. Frivilligarbetare kan ses som några som kan bidra med det där lilla extra i t ex äldreomsorgen. Men de kan också ses som några som hotar jobben för dem som redan i dag arbetar i äldreomsorgen. Båda argumenten är fullt begripliga, men själv tillhör jag dem som gillar allt som underlättar för människor att bidra med sin tid. Som vill göra något för andra, och samtidigt göra något för sig själv. För visst är det så att vi människor mår bra av att få göra något för andra. Jag har en kompis som ägnat många år åt att forska i ämnet "Lycka", vad som gör människor lyckliga, eller kanske snarare välmående, och hans forskningsresultat är entydiga och klara: att bidra gör oss lyckliga. (Sedan kan man ju tycka att man kanske inte skulle behöva forska i ämnet, att det är så självklart. Fast å andra sidan finns det en massa saker vi tycker är självklara och så visar det sig att det inte alls är så. Det är en anledning till att det är bra med forskning.)



Lördagen tillbringades, åtminstone delvis, i Trollhättan, där Liberala kvinnor arrangerade ett seminarium med rubriken "Våldtäktens konsekvenser". Tidigt på morgonen hoppade jag, Mikael Tilly (pingstpastor i Gråbo), mamma Maud Jansson, Rigmor Andrén och Nanna Tulinius in i bilen och gav oss iväg. Väl i Trollhättan var vi femtio personer i pingstkyrkan som fick lära oss mer om våldtäkter, ur väldigt olika perspektiv. Själv inledde jag med att kort prata om att hotet om våldtäkt är något som alla kvinnor lever under. För trots att brottet i sig är ovanligt, risken för att råka ut för en våldtäkt är liten, finns rädslan i bakhuvuet på de flesta kvinnor och den rädslan gör att vi själva inskränker vår frihet. Vi går inte på den eller den gatan på den eller den tiden, vi springer inte i motionsspåret osv. Och vi säger till våra döttrar att göra på samma sätt. (När jag pratar om våldtäkter som ett jämställdhetsproblem och något som främst drabbar kvinnor, händer det att folk blir arga och undrar varför jag inte tar upp att även män blir våldtagna. Och visst kan jag nämna det. Men hur vi än vänder och vrider på det och hur korrekta vi än vill vara, så är det i de allra, allra flesta fall kvinnor som blir våldtagna av män. I Sverige, i världen.

Därefter talade Sussie Lillesköld, som för sjutton år sedan blev våldtagen av två män. Hon berättade öppet och rakt om hur det tagit många år för henne att komma tillbaka till ett fungerande liv och om hur kritiskt hon är till att så få anmälda våldtäktsbrott leder till åtal och fällande dom, och att hon tycker att straffen är för korta, de står inte i paritet till det lidande brottsoffren dömts till.

Lotta Hogsved, kurator på Näl, pratade om hur hon arbetar med stöd till våldtagna kvinnor. Hon sa också att enda vägen att gå, för att minska antalet våldtäkter, är att på allvar prata med barn och ungodmar i skolan om sex och relationer. Och inte främst om hur kroppen rent fysiskt och biologiskt fungerar, utan om känslor, integritet, medmänslighet och respekt.

Sist ut var kriminalinspektör Elisabeth Rydén som ansvarar för våldtäktsanmälningarna i Västra Götaland. Hon gav oss fakta om antal anmälda fall, om vilken typ av våldtäktsfall det är som ökar. Hon var även tydlig med hur lagen ser ut och att det inte räcker med att flickan eller kvinnan sagt nej för att det ska anses vara en våldtäkt. Hon sa sedan att poliser inte är kuratorer, inte har till uppgift att stötta offren, utan rent krasst utreda vad som faktiskt hänt. Hon avslutade med att säga att så väl polis som åklagare kan bli bättre på det de gör. Inte minst behöver den kunskap om hur man bäst bedriver utredningar spridas. Kunskapsnivån ser väldigt olika ut i olika polisdistrikt och hos olika åklagare.

Sussie Lillesköld och Lotta Hogsved var överens om att de allra flesta våldtäktsoffer får en lättare väg tillbaka genom att träffa andra som blivit våldtagna. De sa att det tycker att det borde finnas sådana stödgrupper på alla större sjukhus. Det tycker jag med. Vet inte hur det ser ut med den saken i Västra Götalandsregionen, men jag ska ta reda på det. Återkommer när jag fått svar.

På bilden ser du från vänster Lotta Hogsved, jag själv, Sussie Lillesköld och Elisabeth Rydén.

Inga kommentarer: