Politiker måste våga prioritera. Även när det gäller äldreomsorgen.

I veckan som gick var jag på Äldreriksdagen i Stockholm. Sveriges kommuner och landsting (SKL) hade under två dagar bjudit in kommunpolitiker och andra intresserade till ett antal seminarier, det var ungefär 600 personer på plats. Själv var jag inte där som politiker utan för att göra en del intervjuer för Äldreomsorgsbloggens räkning. Fast självfallet passade jag på att lyssna till en och annan föreläsning och självfallet passade jag på att prata med folk sådär i största allmänhet, bl a pratade jag med flera om vad vi egentligen kan förvänta oss av äldreomsorgen i framtiden.

Jag tycker det är en bra fråga. Det är naturligtvis enkelt att tycka att äldreomsorgen ska se ut på det ena eller andra sättet, att människor har rätt att leva livet ut, att prata om värdighet osv, men kommer vi att ha råd med det? Missförstå mig inte, jag håller med om allt det här, jag tycker bara att vi måste prata om saken, på allvar. Vad kan vi förvänta oss? Hur ska vi finansiera det? Det samtalet förs nämligen inte idag, tycker jag. Inte på allvar. Politiker, även jag själv naturligtvis, behöver ställa den ena kostnaden mot den andra, våga prioritera och stå för det.

I framtiden kommer det att vara färre personer än idag att försörja fler personer än idag, dvs antalet människor som jobbar kommer att bli färre och antalet pensionärer kommer att bli fler. Och då kan vem som helst räkna ut att dagens skattenivåer inte ens räcker till dagens kvalitetsnivåer eller värdighetsnivåer eller vad vi nu kommer att kalla dem i framtiden. Antingen måste vi höja pensionsåldern så att vi alla arbetar längre än idag, eller så behöver vi höja skatten, eller så måste äldreomsorgens organisation och personal arbeta effektivare, eller så behöver vi fundera på om inte var och en av oss måste ta en del av våra privata medel för att bekosta den omsorg och service vi är vana vid att få via skattemedel.

Det troliga är väl att vi landar i en blandning av alltsammans, vi löser lite den vägen och lite den andra vägen. Och det är väl ok. Men jag tycker att vi behöver ta det där samtalet redan idag, om vad som är rimligt att förvänta sig, att ha rätt till. Är det rimligt att få ekonomiskt bidrag till att installera en trapphiss för att man ska kunna ta sig till sitt sovrum som ligger på andra våningen i villan? Är det en rättighet att slippa byta sovrum? Eller kan man tänka sig att man i ett läge när kroppen inte längre orkar trapporna, att man då får flytta ner sin säng till nedervåningen?

Det finns hur många sådana frågor som helst. Om vi vågar. (Och ja - personligen tycker jag att man kan ställa sin säng på nedervåningen när man inte kan ta sig till övervåningen. Att slippa byta sovrum, att få ha det som man alltid har haft det, kan väl knappast vara en mänsklig rättighet. Eller?)