Jag är fyrtiofyra år och det är något jag då och då pratar med mina jämnåriga vänner om. Inte för att det är särskilt krisartat eller för att vi beklagar oss över kroppens förfall, inte så. Vad vi pratar om är snarare hur det är och hur det känns att befinna sig mitt i livet, hur vi rätt av förhåller oss till det. En hel del av det vi ägnat oss åt de senaste tjugo-tjugofem åren åt är avklarat, över och förbi. Barnen är i princip färdigfostrade och färdigförsörjda, vi klarar oss ekonomiskt, vi har bostad och allt det där, och när läget är sådant, ja då öppnar sig helt plötsligt nya möjligheter. Och frågorna vi ställer oss själva är lite vaga, lite filosofiska, lite ”vad gör vi nu?” sådär. Viktiga frågor för dem som tycker det. Nu mitt i livet, men även tidigare, och antagligen även senare i livet.
För egen del har jag alltid funderat på var i livet jag befinner mig, hur det påverkar mig, vad det får för konsekvenser, vad jag känner och vad jag vill. Och jag är naturligtvis inte unik. Många, kanske de flesta (vad vet jag) har ett behov av att då och då ta sig an livets stora frågor. Oavsett ålder. Jag undrar vad det finns för skäl att tro att det behovet skulle försvinna med åren, så länge jag inte drabbas av en demenssjukdom eller något liknande som påverkar mina tankar.
Som sagt, jag är fyrtiofyra. Jag vet inte hur det är att vara sjuttiofyra eller nittiofyra. Jag vet heller inte om behovet av reflektion är något som gäller alla. Men OM det är så, då undrar jag vilka möjligheter som finns till samtal med andra om de här frågorna. Om att åldras, om att mycket i livet är passerat men ändå - om framtida val och möjligheter. Får jag prata om det när jag bor på ett äldreboende? Ja, jag vet inte. Vad säger ni andra? //Lill
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar