Såg ni på Västnytt igår? Där visades i allafall ett inslag om en tjej, jag minns inte hennes namn, som hade en kontaktperson, en slags kompis som kommunen i vissa fall är skyldig att erbjuda. Tjejen i fråga har Downs syndrom och är lite blyg, vilket i och för sig inte behöver ha med Downs syndrom att göra, men enligt Lagen om stöd och service (LSS) har hon alltså rätt till sociala kontakter och därför har biståndshandläggaren i den stadsdel i Göteborg där hon bor beviljat en kontaktperson, en kompis som hon träffar varannan vecka ungefär. De fikar, springer på stan, lagar middag, går på bio, pratar - allt sådant som man brukar göra med sin kompis med andra ord. MEN, nu har alltså biståndshandläggaren bestämt att hon inte längre har rätt till sin kontaktperson, utan att det där med sociala kontakter, det ska personalen i gruppboendet där hon bor stå för. Och helt plötsligt är hon utan sin kontaktperson. Fast ingenting har förändrats. Behovet är detsamma, kommunens skyldighet är densamma - bara det att kommunen löser det på ett annat sätt. Ett billigare sätt.
Det är inte bara i Göteborg som man drar in på kontaktpersoner, det gör man i hela landet, som något slags flockbeteende. Så sparar man några kronor. Mer är det inte. För den ersättning som kontaktpersonerna får är egentligen inte mer än att den täcker kontaktpersonernas utgifter, och knappt det.
Sånt här gör mig förbannad. För det första är det ynkligt av mänskliga skäl. Sociala kontakter är viktigt för alla, och om man inte fixar det själv kan man gott få lite hjälp med det, på det vis som man själv vill. Men för det andra, och det här gör mig nästan mer förbannad, är det ett direkt korkat sätt att försöka skära i kostnaderna. Helt enkelt för att det inte finns så mycket att skära, det finns inte så mycket att spara den här vägen, det är småpengar i sammanhanget. Jag känner igen det där kortsiktiga och småaktiga sättet att minska utgifterna. Jag har sett det i äldreomsorgen, i skolan och i handikappomsorgen (och jag har blivit lika förvånad och arg varje gång).
Eftersom ingen ansvarig vill eller kan säga att det här görs för att minska utgifterna, så lullar man in sig i andra förklaringar, som landar i att det här är det bästa som kan hända tjejen som blir av med sin kontaktperson. Den nya lösningen, där personalen i gruppboendet ska stå för de sociala kontakterna, den är faktiskt mycket bättre. Ungefär så låter det. Efterkonstruktioner som påminner mig om när jag fått mina barn.
Det första barnet kom 1989. Då låg de nyfödda bebisarna i en bebissal. För viktigast var att de nyförlösta mammorna skulle få vila, vilket man också fick. Sköterskorna kom in med bebisarna när det var dags för mat. Mammorna förväntades stanna på BB (KK hette det förresten) i åtminstone tre dagar, gärna längre. Inte stressa, ta det lugnt bara.
Fyra år senare, när det var dags för det andra barnet, jag då var det helt annat som gällde. Då var det viktigaste helt plötsligt att mamma och barn lärde känna varandra fort som sjutton, dvs bebisen skulle inte sova i sovsal utan bredvid sin mamma. Tillsammans med ett antal andra mammor och bebisar i samma rum. Inte så mycket vila där inte, för det var inte så viktigt. Och inte skulle man stanna på BB för länge, för nej, det var helt plötsligt inte bra. Hem fortast möjligt var det som gällde, för att få lugn och ro i vardagen. Ett dygn efter förlossningen sparkade de nästan ut både mammor och barn.
Jag säger inte att det ena är bättre eller sämre än det andra. Det är väl som alltid att det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Jag säger bara att man först hittar sätt att minska utgifterna och först därefter konstruerar man argument för varför man gjort som man gjort, och då menar jag inte ekonomiska argument utan argument som handlar om att den här förändringen är ändå det bästa för brukaren, patienten eller vad det nu är. Man börjar liksom i fel ände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar