Vanligt kaffe. Om jag vill.

Under några år runt tjugo reste jag en del i kommunistiska länder. Jag var helt enkelt nyfiken på hur det fungerade i länder där man sa att alla bidrog lika mycket till samhällsbygget och där kollektivet alltid gick före individen. Jag tyckte att det lät bra och jag ville ta reda på om det var det. Men nej, särskilt bra var det inte, det är det sällan när man som stat stänger gränserna och med våld tvingar människor att stanna kvar. Bra, tänkte jag. Då vet jag det.

Det var dock vissa saker jag gillade i de här länderna. Jag gillade att jag inte var tvungen att fatta en massa beslut dagarna i ända. Missförstå mig inte, vad jag menar är att jag slapp lägga en massa energi på att bestämma mig för vad jag skulle äta till middag eller vilken tandkräm jag skulle köpa. Var jag på Kuba var det kyckling och svarta bönor som serverades, något annat fanns inte. Var jag i DDR var det potatis och surkål som gällde. I affärerna fanns det i bästa fall en sorts tandkräm och en sorts öl. Det gick fort att handla. Det gillade jag.

Nu är det stor skillnad på att vara gäst i ett land under en kort period och att leva där jämt, och dessutom insåg jag redan då att min olust inför att fatta en massa beslut om saker jag inte tyckte var viktiga, var min olust. De jag reste med var sällan lika glada som jag. Och jag förstod att det var något som var fundamentalt fel med systemet. Det skedde nämligen ingen utveckling. Den där tandkrämen eller den där ölen blev vare sig bättre eller godare. Det var som det var.

När folk idag frågar mig varför jag är för konkurrens när det gäller verksamheter som vi alla behöver, det kan handla om skola eller äldreomsorg, så är svaret givet. Det blir helt enkelt bättre. Konkurrens skärper till oss, får oss att fundera på hur vi kan göra något ännu bättre. Det vet jag efter att ha arbetat i offentlig sektor i många år och efter ett antal år som företagare. Som företagare kan jag packa ihop om jag inte levererar det kunderna vill ha. Detsamma gäller våra kommunala skolor och äldreboenden på sikt.

I går när kommunstyrelsen i Lerum träffades, pratade vi lite grand om det här. Någon sa att det viktigaste med äldreomsorgen är inte att det finns både offentliga och privata utförare utan det viktigaste är att den är bra. Och det håller jag naturligtvis med om. Alla privata alternativ i skolan och äldreomsorgen är inte bra, precis som alla offentliga alternativ inte heller är det. Men lyfter vi blicken och tänker långsiktigt, funderar på vad som bäst gynnar utvecklingen av skolan och äldreomsorgen så är det konkurrens. Att vara tvungen att fråga människor vad det vill ha och sedan anstränga sig lite till. Så funkar det bäst.

PS. Jag ogillar fortfarande att behöva fatta en massa beslut om saker som inte intresserar mig. Oavsett om det gäller elbolag eller kaffesort när jag är på café. Nu är det ju dock så fiffigt att jag kan välja att inte välja om jag vill. Elen kommer uppenbarligen ändå och när jag beställer kaffe kan jag nöja mig med att beställa just det. Kaffe. Och hoppa över allt vad Caffè maracchino heter. Om jag vill.