Hur vet vi att vi är bäst?

Vid varje möte, när kommunstyrelsen träffas, ligger det ofta på borden framför oss små högar med papper, tidningar och utredningar som vi ska läsa. Sådant som av någon anledning inte gått att mejla till oss innan mötet, sådant som vi måste läsa eller möjligen sådant som kan vara bra att läsa. I morse låg där bl a en tidning som en klass på Dergårdsgymnasiet i Lerum gjort. Tidningen handlade om miljö- och klimatfrågor ur lite olika perspektiv. Och min son, som går i den här klassen, hade skrivit en text om den miljöranking som tidningen Miljöaktuellt gör av svenska kommuner varje år. Miljöaktuellt bluffrankar var rubriken och sonens kritik gick ut på att Miljöaktuellt inte tar reda på vad kommunerna gör i praktiken utan bara frågar kommunerna vad de har som målsättning att göra. Miljöaktuellt i sin tur menar att det rimliga är att det finns en koppling mellan vad en kommun vill och göra och vad kommunen faktiskt gör - och att därför målsättningar säger en del om vad som blir gjort. (Om det är så kan man naturligtvis fundera på.)

Det görs en en väldig massa olika rankingar varje år. Myndigheter, organisationer, tidningar och andra rankar äldreomsorgen, skolverksamheten, företagarvänligheten, kollektivtrafiken - ja, allt skulle jag vilja säga. Kommuner som hamnar långt ner på listorna brukar hävda att det är fel saker som mäts och rankas och kommuner som hamnar högt på listorna tycker att rankningen är bra. Så fungerar vi människor.

Själv har jag funderat en del på det där, hur vi ska veta att det vi gör är bra - eller för all del dåligt, om det nu skulle vara det. Hur vet vi t ex att äldreomsorgen i Lerums kommun är bra? Varje år frågar vi brukarna och betyget brukar bli bra. Men svarsfrekvensen är låg och tänk om det är de som är mindre nöjda som inte svarar? Och nöjda förresten? Är nöjdhet alltid ett bra mått? Det finns människor som får precis allt det de har rätt att få, men som ändå inte är nöjda. Precis som det finns det motsatta. Människor som inte fått det de enligt lagstiftning har rätt till, men som ändå är nöjda. Nu mäts annat än nöjdhet i äldreomsorgen. Både Socialstyrelsen och Sveriges kommuner och landsting mäter och jämför äldreomsorgen i alla kommuner. Och även om det ibland blir lite fel i de jämförelserna, kommunerna som rapporterar in sina siffror rapporterar inte alltid in samma saker, tror jag resultaten ändå säger något.

Ta sedan de mätningar som från olika håll görs av skolorna runt om i landet. En del av det som mäts är lärartäthet, dvs hur många elever det går på varje lärare. I Lerums kommun har vi relativt många elever per lärare, vi har låg lärartäthet. Väldigt låg. Åtminstone vid en första anblick. Gräver man lite, kan man se att det faktum att vi inte har så många hemspråkslärare och svenska 2-lärare, beroende på att det inte är så många elever som har behov av det i kommunen, gör att vi klarar oss med lite färre lärare. Men. Visst. Även om vi tar med den aspekten - vi har låg lärartäthet.

Fast då kommer nästa fråga; hur farligt är det då, med låg lärartäthet? Elevernas resultat är ju bra. Betygen står sig och en väldigt hög andel av eleverna är godkända i alla ämnen när de går ut nian och kommer därmed in på gymnasiet. Man kan alltså säga att vi får ut mycket av lärarna, mycket för pengarna om man så vill. Fast då kommer nästa fråga; hur mycket mer skulle vi få ut om vi hade fler lärare? Fast då kommer nästa fråga; är det fler lärare som ger bäst effekt? Fast då kommer nästa fråga. Och nästa. Och så där kan man hålla på. Och det var ändå inte det jag ville prata om, det har jag gjort så många gånger tidigare. Nej, min fråga nu är snarare "Hur vet vi att vi är tillräckligt bra?".

År 2025 ska Lerums kommun vara Sveriges ledande miljökommun. Och då är frågan. Hur vet vi att vi är det? Vilken organisation eller vilken rankninglista ska avgöra det? Vi kan ju inte bara själva säga att vi är bäst.