söndag 27 maj 2012

Låt bli min mamma

Det är söndag eftermiddag och det är Mors dag. Jag sitter på tåget hem från Stockholm, där jag bl a deltagit i en demonstration till ökat skydd för våldsutsatta kvinnor, dvs - i det här fallet - kvinnor som lever tillsammans med män som slår dem, och som dessutom i många fall har barn som därmed växer upp i ett hem där mamma blir slagen. Enligt Brottsförebyggande rådet och Rädda barnen lever ungefär 200 000 barn i Sverige i ett sådant hem, ett hem som är en brottsplats.

Vad jag och Liberala kvinnor vill (det var Liberala kvinnor som arrangerade demonstrationen) är att de kvinnojourer som finns runt om i landet ska ha sin finansiering säkrad - bidragen till dem ska vara permanenta, inte något man ska behöva ansöka om år från år.

Idag är det politiker i varje kommun som bestämmer om en kvinnojour ska finnas och vilka pengar som ska avsättas till den och det betyder att det ser väldigt olika ut i olika kommuner och att många kvinnojourer lever ett osäkert liv. Och så ska det inte var, tycker jag. (I Lerums kommun finns ingen kvinnojour inom kommunens geografiska gränser, utan vi köper platser från en kvinnojour i Alingsås. Det fungerar bra och jag har aldrig hört någon politiker säga något om att det är för dyrt. Som kommunpolitiker i Lerum är jag alltså inte oroad.)


PS. När jag i olika sammanhang pratar om kvinnor som blir misshandlade av sina män, får jag nästan alltid kommentarer av olika slag. Här kommer några av dem. Med svar.

Kommentar: Det är faktiskt inte bara män som slår kvinnor. Män som slår män och kvinnor som slår kvinnor är också ett problem. 
Svar: Ja, så är det. Men det stora problemet, som jag ser det, är män som slår kvinnor. Och det är det som jag i just det här sammanhanget lyfter.


Kommentar: Du får det att låta som att alla män slår kvinnor.
Svar: Jaha. Men det gör jag inte. De flesta män slår inte kvinnor, det är en minoritet som gör det. Men eftersom det ändå handlar om att hundratusentals män gör det, tycker jag det är ett problem.


Kommentar: Du pratar bara om fysiskt våld och då är det fler män än kvinnor som misshandlar. Men det finns psykiskt våld också och då kanske det är fler kvinnor än män som misshandlar.
Svar: Du tror väl inte att en kvinna som blir misshandlad bara utsätts för fysiskt våld. Att leva i en relation där man blir fysiskt misshandlat betyder att man även blir psykiskt misshandlad. Huruvida kvinnor misshandlar män psykiskt tar jag inte ställning till här. 

2 kommentarer:

BG sa...

Du får kommentarer som du redovisar ex på. Då är det kanske ditt eget sätt att se och driva dessa frågor som är fel på nåt sätt? Du har valt en tårtbit men inte tagit med männen, inte de som lever i HBT-relationer heller (män och kvinnor). Kan det vara så att de beror på just såna som du att frågan inte riktigt har lyft? Om man tog ett helhetsbegrepp och la ifrån sig feminism och vänstergrupper som ROKS så kanske det skulle kunna bli ett bredare engagemang? Våld i nära relationer förekommer oavsett kön och sexuell läggning. Men du är i denna fråga inte FP. Du är en del av den feministiska vänsterrörelsen.

LK sa...

Hej BG! Tack för dina synpunkter. Det klart att det förekommer våld i HBT-relationer och det är inte bättre det, där håller jag naturligtvis med dig. Men själv har jag alltså fokus på det våld som en del män utöver mot en del kvinnor och jag tror, tvärt emot dig, att om vi ska kunna göra något åt det, så är det just det vi ska jobba med. Det är enligt min erfarenhet, från andra sammanhang, det som ger bäst resultat. Och jag har inga som helst problem med att, i det här fallet, betrakta kvinnor som grupp - det har jag över huvud taget inte när det rör frågor kring jämställdhet mellan just kvinnor och män. Tvärt om, det är nödvändigt. Sedan betyder inte det att alla kvinnor, eller för den delen, alla män, går att klumpa ihop i andra sammanhang, eller att det för den delen finns stora skillnader inom respektive grupp. Men faktum är att kvinnor tjänar mindre än män, kvinnor utsätts för våld mer än män, kvinnor tar ett större ansvar än män för hem och familj, kvinnor har lägre pensioner, mindre pengar på banken. Med mera med mera. Det är inget tyckande, det är som det är, och att se det gör mig inte till en del av den feministiska vänsterrörelsen, för det är jag inte. Däremot förundras jag över att den rörelsen, den feministiska rörelsen, ska utmålas som fiende när man pratar om jämställdhet. För egen del tycker jag, när det handlar om de här frågorna, att fienden finns på ett helt annat håll. För övrigt på samma håll där det finns en massa åsikter om människor som lever i HBT-relationer. // Lill