söndag 4 oktober 2009

Vanligt folk, vanliga åsikter, vanliga jobb

Politiker pratar ofta om "vanligt folk". Vi måste forma våra budskap så att vanligt folk förstår, Vanligt folk är inte intresserade av den eller den frågan - sådant funderar man på i de politiska partierna.

Frågan är då om det finns något sådant som "vanligt folk". Vilka är de i så fall? Räcker det med att säga att man är vanlig för att man ska kunna räknas till den gruppen? Och de som säger att de är ovanliga eller varför inte unika, de ingår inte. I så fall skulle det väl bara handla om vår egen självbild, om jag vill se mig själv som vanlig eller ovanlig.

Själv är jag vanlig. Eller ovanlig. Eller vanlig. Eller ovanlig. Eller vanlig. Eller ovanlig.
Det är väl som alltid. Det beror på hur man ser det.

Så när politiker pratar om "vanligt folk", som kanske inte ens existerar, då gäller det att se upp. Då handlar det antagligen om att man vill säga något som man inte har stöd för, men som man vill att andra ska tro att man har stöd för. Då tar man till "vanligt folk", lite vagt sådär. Och känner man inte igen det politikern säger, är väl meningen att man ska tänka att man inte själv tillhör den gruppen, de vanliga.

Inga kommentarer: