Det är väl inte konstigt att ändra sig. Det konstiga är väl att inte göra det.

Hur länge ska ett parti stå fast vid en viss åsikt, per automatik menar jag? Det har jag funderat på lite under kvällen. Jag menar så här: Om ett parti, för säg tjugo år sedan, bestämde sig för en viss hållning i en viss fråga - hur länge gäller då den ståndpunkten? På tjugo år byts en del av medlemmarna ut, och det är inte säkert att partimedlemmarna tjugo år senare tycker samma sak, och det är ju ändå medlemmarna som är partiet och bestämmer vad partiet tycker.

Det är ingen särskilt fråga jag har i huvudet när jag funderar på det här, funderingen är väl snarare filosofiskt. Men intressant. Tycker jag i allafall. Inte minst i kommunpolitiken där en del frågor snurrar på under många år utan att det s a s händer något.

Ja, jag vet inte om ni är med på hur jag tänker, möjligen är jag lite luddig, men i går när jag såg partiledardebatten på tv, noterade jag att Fredrik Reinfeldt vid flera tillfällen var ärlig med att man i moderaterna faktiskt ändrat åsikt i vissa frågor eller att en diskussion pågår i andra. Det gillar jag, det visar att ett parti lever och att det finns viss ödmjukhet. Det är väl inte konstigt om man ändrar sig eller om ett parti ändrar sig. Det konstiga är väl partier eller personer som aldrig ändrar sig.

Min mamma, som jag pratade med idag, hade noterat samma sak när hon tittat på partiledardebatten. Hon frågade mig om jag tror att det är ett spel för galleriet från Reinfeldt sida, att han är så slipad att han vet hur han ska agera för att verka just ödmjuk och reflekterande. Men nej, det tror jag inte. Han känns äkta och det var vi överens om, mamma och jag.

PS. Nej, att jag gillar Fredrik Reinfeldt betyder inte att jag föredrar Moderaterna framför Folkpartiet. Det betyder bara att jag känner en annan respekt för Moderaterna än jag gjort tidigare. Vem man väljer som ledare säger nämligen en hel del om ett politiskt parti.