Om mitt svenska högmod

Text skriven för ett annat sammanhang, men eftersom det jag skriver lika väl kan handla om politik som något annat, slänger jag in den här med:

När jag arbetade som rektor, det är några år sedan nu, var jag en sväng i Grekland för att delta i en konferens för rektorer från olika europeiska länder. Där skulle jag hålla ett föredrag om den svenska särskolan. Eftersom jag är uppvuxen och fostrad i en tid då vi i Sverige var bäst på allt, det var åtminstone vad jag fick höra, och det fastnade och ville inte riktigt släppa, tänkte jag att ”så bra då, att de andra rektorerna, från de andra länderna, får chansen att lära sig vilken fin syn vi har på elever med funktionsnedsättningar och hur bra vi organiserar oss och hur duktiga vi är”. Så jag satte glatt igång med att berätta. Jag berättade om allas lika värde och om våra generösa resurser och om inkludering och om pedagogernas utbildning. Lite stolt sådär. Fast upptäckte snabbt att ingen i lokalen blev särskilt imponerad. Nej, de andra rektorerna tyckte verkligen inte att det var något särskilt jag hade att komma med.

Först tänkte jag att det nog berodde på att de inte riktigt förstod vad jag sa, deras språkkunskaper var säkert sämre än mina (ja, ni hör ju – som svensk trodde jag att jag var bäst även på det). Eller att jag sa det på ett trist och oinspirerat sätt. Men nej. När de andra berättade om särskolan i de länder som de själva kom ifrån, då insåg jag att det ljumma intresset snarare berodde på att de inte tyckte jag hade något jätteintressant att säga. Den svenska särskolan framstod helt enkelt inte som något särskilt, och med något undantag – definitivt inte bättre än särskolan i de andra länderna. Att säga att jag blev snopen är en underdrift.

Jag tänkte på den där konferensen i Grekland när jag idag fick höra om svenska kommuner som deltar i olika EU-projekt för att lära mer om och av äldreomsorgen i andra EU-länder. Jag tänkte på mitt eget högmod, eller fd högmod ska jag väl säga, och på hur mycket det finns att lära bara genom att vara nyfiken på hur andra gör. Oavsett om det handlar om hur man gör på annat håll i kommunen, eller i en annan kommun, eller för den delen i andra länder. Att nyfikenhet och samtal med andra är en oslagbar form av kompetensutveckling. När man väl har tvingats av den där jag-vet-bäst-attityden.