Vad är egentligen liberal äldrepolitik?

I helgen träffades tvåhundra, möjligen fler - det vet jag faktiskt inte, västsvenska folkpartister i Lundsbrunn för att prata liberal politik. Det gör vi varje år, träffas i Lundsbrunn den sista helgen i januari, men i år la vi extra krut och kraft än tidigare år på att diskutera ideologiska frågeställningar. Bra det, tycker jag. Vardagliga politiska ställningstaganden, t ex för mig som kommunpolitiker, blir så mycket enklare när den där ideologiska basen finns närvarande. Därmed inte sagt att den är till hjälp i alla frågor, definitivt inte i kommunpolitiken, som ju till viss del består av mer praktiska överväganden. (Vägar som ska byggas här eller där - eller inte alls eller hus som ska vara si eller så höga - eller inte byggas alls. Dessutom ska det jämkas med andra politiska partier, och inte minst tas hänsyn till en budget som lagts tillsammans med andra partier.)

Själv höll jag i Lundsbrunn i ett par seminarier om liberal äldrepolitik, och det gjorde jag tillsammans med Samuel Danofsky, som tidigare arbetat med äldrefrågor på riksdagskansliet. Vad är egentligen liberal äldrepolitik, frågade vi deltagarna. Och vad betyder det i praktiken? (Ni som känner mig vet att jag ibland blir trött av för mycket lull-lull. Trött på politiker som säger att äldreomsorgen ska vara värdig, utan att tala om vad de tycker att det betyder. Det klart att äldreomsorgen ska vara värdig, det tycker alla - har ni någonsin hört någon säga att äldreomsorgen ska vara ovärdig?)

Alla är olika, är en tydlig liberal utgångspunkt. Men även den hamnar i lull-lull-facket om den inte definieras. Här handlade samtalen mycket om boende, att det ska finnas fler olika varianter av boenden, att det inte ska vara sådär antingen eller, att du inte ska behöva vara jätteskraltig för att få flytta till ett boende där det finns möjlighet till social gemenskap med andra och där det är enkelt att få hjälp med sådant som du inte klarar själv eller sådant som du inte längre har lust att lägga din kraft på. (Är andra kommuner lika usla som vi i Lerums kommun på att se till att det byggs den typen av bostäder, så finns det mycket att göra.) Däremot kommer det att kosta, för dem som flyttar in, den här sortens boende ska inte vara någon subventionerad form av boende.

På tal om det pratade vi finansiering. Vem ska ha rätt till vad och vem ska betala? Och här var vi på det stora helt överens. Den basomsorg och basvård som finns idag, som är behovsprövad och biståndsbedömd, ska betalas med gemensamma pengar, dvs skatteintäkter. Att den sedan i sig kan bli bättre, var vi överens om, men den kan nog inte bli mer omfattande. Den som vill ha mer service och stöd får betala för det själv, resonerade vi. Precis som det är under resten av livet. Den som kan och vill kan alltid betala för mer och bättre service, och i viss mån leva ett behagligare liv, så är det. Politikens roll är att hitta en rimlig lägstanivå.

Ansvar för sitt åldrande var en annan sak vi pratade om, att vi människor behöver bli bättre på att planera för att vi blir äldre - vi vet ju ändå att vi blir äldre. På samma sätt som vi anpassar våra liv och vårt boende när vi får barn eller i andra faser i livet. Nu tycker jag i och för sig att många är rätt duktiga på det där, att se över sitt boende och så, ibland på ett häpnadsväckande tidigt stadium - här i Gråbo där jag bor finns t ex två 55+boenden, men jag antar att vi rent allmänt kan bli bättre på även det. (Men specialboende vid 55? Då är man väl fortfarande ung?)

Nu är äldrepolitik inte bara äldreomsorg. Vi pratade även om när det är rimligt att vi går i pension, och där var vi överens om två saker. Det är fullt rimligt att höja pensionsåldern. Vi är så mycket mer alerta, både fysiskt och mentalt, och är därför en tillgång för arbetsmarknaden högre upp i åldrarna än tidigare, och vi lever så mycket längre - att tro att vi ska kunna vara pensionärer i tjugo-trettio år, nej, det är lite överdrivet. Men. Vi var också överens om att hur länge kropp och själ orkar jobba, det beror väldigt mycket på vilken typ av arbete man haft. Att en del orkar arbeta längre än idag, betyder inte att alla orkar det. Därför är det svårt att i framtiden tänka sig en pensionsålder som gäller alla.

Vi pratade om mer än det här, men det hinner jag inte skriva om nu. Vill du veta mer om liberal äldrepolitik, eller berätta vad du själv tycker? Hör av dig. // Lill