Därför är läxhjälp i skolan bra

Nu handlar ju den här bloggen mest om politik som berör äldre människor. Men naturligtvis engagerar jag mig även inom andra områden. Som skolan t ex. Och eftersom jag tidigare arbetat som rektor, vet jag av egen erfarenhet vilka utmaningar skolan står inför.

Som liberal tycker jag att en av mina viktigaste uppgifter är att se till att alla barn får ungefär samma möjligheter i skolan. Jag säger ungefär, för helt lika kan det aldrig bli, det vore naivt att tro. Vilka föräldrar ett barn har råkat få, spelar alldeles för stor roll, vissa saker går inte att helt att utjämna.

Men. Där politiken kan vara med och påverka, där tycker jag att vi ska göra det. Ta det här med läxor. En lärare kan vara hur skicklig som helst och motivera sina elever och uppmuntra deras nyfikenhet och därmed inlärning, och ge dem läxor så att inlärningen tar fart ännu mer - men har eleven ingen som tar stafettpinnen på hemmaplan och hjälper till med läxorna, då spelar det ingen roll.

Därför är läxhjälp i skolan bra.

Radio Floda i köket

Anette Cederlund från Radio Floda på besök i köket

Jag har haft Radio Floda på besök i köket. Radio Floda är en nystartad närradiokanal, som tänker hålla koll på vad som händer i Lerums kommun. De ligger på FM 91,4 och kanalens app hittar du här. Med mig ville de prata om skolorna i Floda - vad som beslutats och vad som kommer att hända i framtiden. Vad jag sa kan ni höra på onsdag nästa vecka, kl 13 eller kl 20. (Fast så mycket kan jag ju säga att vi folkpartister är nöjda med kommunstyrelsens beslut, som i korthet går ut på att med ett bredare anslag, och med fler parter inblandade, titta på olika alternativ för skolorna och förskolorna i Floda. Dessutom ska de som bor i Floda involveras i det arbetet. Bra det.)

Skoldebatt med ovanligt många i publiken

I förra veckan hade vi kommunfullmäktigemöte i Lerums kommun. Med fanns även ovanligt många åhörare, och då menar jag inte bara dittvingade gymnasieelever. Nej, på läktaren (vi har våra möten på Dergårdsteatern) fanns en ganska stor grupp föräldrar till grundskoleelever i Floda. De var där för att lyssna till skoldebatten som stod på dagordningen. Mer konkret var de där för att höra om vi tänkte säga något om Centralskolan i Floda. De sista veckorna har det nämligen förts en diskussion om en ev nedläggning av den skolan. Och det är ju som det är med diskussioner av det slaget, det är lätt som förälder att tro det värsta. I det här fallet har jag dessutom full förståelse för att det har uppfattats så, att skolan ska läggas ned. Det där med kommunikation och information är nämligen inte alltid så lätt.

Så här var det: Vi hade i kommunstyrelsen, tillsammans med tjänstemännen, ett samtal om skolorganisationen i Floda. Eftersom vi har en ny skollag, som bl a ställer krav på ämnesbehöriga lärare (vilket är svårt att få till på mindre skolor) och eftersom vi gärna vill minska kostnaderna för själva skollokalerna (bättre att lägga pengarna på lärare), ett samtal om hur vi kan organisera skolverksamheten på ett optimalt sätt. Tjänstemännen, som kan verksamheten bättre än vi politiker, berättade hur de tänkte och vad de kunde se för eventuella lösningar. Ett förslag de hade, efter att ha undersökt det hela, var just att lägga ner skolverksamheten på Centralskolan och istället låta de elever som går där gå på andra skolor i Floda, och samtidigt bygga om Centralskolan till ett antal förskoleavdelningar. För sådana behövs. Så sa vi politiker något i stil med "Jo, det skulle ju kunna vara en möjlighet. Varför pratar ni inte dem som har barn på skolan och hör vad de tycker?".

Någonstans där blev det fel. Det som möjligen skulle kunna vara EN lösning, ETT förslag, uppfattades som det enda. Med resultatet att en massa föräldrar blev förbannade, vilket inte är konstigt. Om det här debatterade vi alltså en del i kommunfullmäktige. Själv sa jag ungefär samma sak som jag säger i den här insändaren, att vi inte är i närheten av att veta vad som är bäst för skolverksamheten i Floda, det är mycket annat vi behöver få klarhet i innan vi fattar beslut om det. Det ska t ex byggas en massa nya bostäder i Floda de närmaste åren och vad det betyder när det gäller antal barn i diverse områden vill vi i folkpartiet självfallet har klart för oss innan vi bestämmer oss för vare sig det ena eller det andra.

Även om det inte är roligt att människor är oroliga och förbannande, är det ändå uppfriskande med engagerade kommuninvånare, i det här fallet föräldrar till skolbarn, tycker jag. Lite grand är det dessutom en knäpp på näsan på oss politiker, som ofta misströstar i våra försök till att kommunicera med människor som bor i kommunen. Vi har våra organiserade medborgardialoger, där vi bjuder in människor till att vara med att prata om "framtidens boende", "framtidens äldreomsorg", "framtidens skolor" eller vad det nu kan vara - lite diffusa ämnen sådär, men det är ju inte så att det väller in folk till de där medborgarträffarna direkt. Varvid jag och andra politiker tänker att kommuninvånarna inte är så värst intresserade av att diskutera kommunpolitik. Men fel, fel, fel. Folk är visst intresserade. När det är frågor som engagerar på riktigt. När människor själva får bestämma hur och vad det ska pratas om. Svårare än så är det inte.

Nu hade jag egentligen tänkt att skriva om vad som sas mer på fullmäktigemötet förra veckan, att jag själv pratade om en ökad lönespridning bland lärarna (i klartext att det ska vara större löneskillnader mellan de skickligaste lärarna och de mindre skickliga lärarna än det är idag). Fast ska jag gå in på det, blir det här blogginlägget i längsta laget. Så jag återkommer.

Folkpartiet om höjda lärarlöner (i Lerums tidning)

För er som inte läser lokaltidningen i Lerum, kan jag berätta att förra veckan sa det socialdemokratiska oppositionsrådet att Folkpartiet inte vill höja lärarnas löner>> Så här säger vi om det>>

Nu finns ett budgetförslag för 2012

Jag, Lennart Wassenius (C), Anna-Lena Holberg (M) och Anneli Lundström (KD). Bilden är från Lerums tidning, fotografen heter Christina Lundin

Tillbaka efter en dryg veckas semester i Danmark. Jag och en kompis vandrar till Lissabon, etappvis, och den här gången gick vi från Köpenhamn till Rödbyhamn. En härlig vecka med promenader - eller vandringar som vi föredrar att kalla dem för att det låter lite mer gediget, seriöst helt enkelt :-) - i ett varierande landskap. Vi hade gärna fortsatt med färjan över till Tyskland, men eftersom det finns lite annat i livet som behöver göras, än att vandra, så tog i tåget hem igen och fortsätter nästa etapp där vi slutade den här gången.

På kommunstyrelsen i onsdags presenterade Folkpartiet, tillsammans med de andra allianspartierna, ett budgetförslag för 2012. Den ska om ett par veckor diskuteras och antas eller förkastas i kommunfullmäktige. När fyra partier skriver en gemensam budget handlar det om att vara överens i övergripande frågor och sedan ge och ta i de frågor som är särskilt viktiga för oss i respektive parti. I stora drag är det en budget med äldre människor och barn i fokus. Äldre människor som behöver stöd och omsorg får mer att säga till om, t ex i form av en parboendegaranti och en hemtjänstpeng och när de gäller de yngre i kommunen satsar vi på att stödja föreningslivet i form av en ny idrottshall i Lerum och ökade bidrag till föreningarna i Lerum.

Jag är självfallet medveten om att det finns de som tycker att vi ska lägga mer pengar på skolan och hade jag inte varit övertygad om att mer pengar är inte vad skolan behöver, vad skolan behöver är ett delvis förändrat arbetssätt, så hade jag försökt att få till mer pengar. Men om man tittar på de kommuner som lyckats med att utveckla skolan och därmed bidra till bättre elevresultat, så handlar det inte om att de kommunerna har tillfört mer pengar utan att de börjat tänka och arbeta på ett annat sätt. Så är det. Bättre skolresultat får man genom att arbeta mer strukturerat. Begränsa antalet målsättningar och tydligare styrning, och därmed uppföljning. Det där vanliga tragglet. Sätta mål och följa upp, sätta nya mål och följa upp. Enträget arbete helt enkelt. Det är det vi måste bli bättre på. Inte minst från oss politikers sida. Om man inte gör det på rätt sätt, hjälper det inte med mer pengar. Det blir inte mer rätt för det.

Kort summering av kommunfullmäktiges möte tidigare i kväll

Det är mitt i natten och jag ska strax gå och lägga mig. Vill först bara ge er en kort sammanfattning av kommunfullmäktiges möte nu på torsdagkvällen. För det var lite intressant. Vi gick nämligen igenom bokslutet, dvs en resumé av vad som hänt i kommunen 2010, både utifrån ett ekonomiskt perspektiv och utifrån de politiska verksamhetsmålen, och debatterna lät inte som de brukar i sådana sammanhang. Oppositionen slog inte på stora trumman och sa hur uselt vi i Alliansen skött oss och hur mycket bättre de själva hade kunna prestera. Och vi i Alliansen slog oss inte för bröstet och sa hur fantastiska vi är och hur otroligt väl vi lyckats.

Från oppositionens sida konstaterade man krasst att bokslutet är ett Alliansbokslut och att det alltid är segraren som skriver historien, vilket ju är sant. Från Folkpartiet sa vi att vi på det stora hela är rätt så nöjda men att det finns mycket som kan göras bättre, och en del som inte är bra alls. Själv pratade jag om skolan och lyfte bl a det faktum att vi inte lyckats med vår målsättning att lära alla barn att läsa senast i årskurs 2.

Är det då nödvändigt att barnen kan läsa redan när de går ut tvåan? Jo, jag tycker att det är en rimlig målsättning. För faktum är att om du inte lärt dig att läsa när du går ut trean, är chansen bara en på hundra att du över huvud taget gör det. Så illa är det, och därför tycker jag det är bra att ha klarat av det redan i tvåan. För dessutom är det ju så att om du inte kan läsa, är du i princip chanslös även när det gäller en del andra ämnen.

Från skolans håll i Lerum säger man att tvåornas läsresultat var något sämre 2010 än året innan. Men de tror inte att det beror på att det faktiskt är så i praktiken. Snarare att lärarna blivit mer uppmärksamma på elevernas läsförmåga och har bättre koll på vad varje enskild elev kan eller inte kan. Helt enkelt genom att målen är så tydliga. Jag delar den analysen. Min erfarenhet är att ju tydligare målen i olika sammanhang är och ju mer man fokuserar på dem, desto mer växer de och desto viktigare blir de. Så personligen är jag hoppfull och tror att vi kommer att få se bättre resultat de närmaste åren. Om ett år vet vi om jag fått rätt.

God natt.

Kommunal skolriksdag

Jag och Helena Gellerman (FP) är på Kommunal Skolriksdag. Här har vi hört Jan Björklund (FP) tala om vikten av höga förväntningar på eleverna i skolan (och jag håller med) och vi har hört professorn i pedagogik Tomas Kroksmark uppmana oss att faktiskt fundera på vad kunskap är (håller med om det med). Björklund sa även att om man inte knäckt läskoden i årskurs 3 så är chansen bara 1 på 100 att man någonsin gör det. Som jag ser det är det skolans viktigaste uppgift; att lära elverna att läsa. Och därför är det bra att lärarutbildningen nu görs om, så att de som utbildar sig till lärare faktiskt får lära sig det, att lära barnen att läsa. Idag ingår läsinlärning nämligen inte i lärarutbildningen. I Lerums kommun har vi sagt att alla ska kunna läsa i tvåan. Där är vi inte ännu, men dit ska vi. Just nu sitter jag på en mjuk kudde bland spotlights och draperier. Det är YBC-skolan i Nacka som i en monter visar hur det kan se ut på deras skola. För vem har sagt att man behöver sitta på en hård stol för att lära sig något?

När är 100% möjligt?

Nolltolerans mot mobbning i skolan är en självklarhet. Hundra procent av alla elever ska inte mobbas. Punkt. Det är målsättningen. Visst, det är i princip omöjligt, men att säga något annat är orimligt. Men att säga att alla ska kunna läsa, skriva och räkna i tvåan då? Är det orimligt? Är det bara en vision, något att sträva emot men aldrig uppnå?

Den diskussionen har jag haft idag med ett gäng andra politiker och tjänstemän. Några sa att "barn är olika, en del lär sig att läsa senare än andra" och några sa "som lärare är det förödande med målsättningar som inte går att uppnå". Poängen var att vi skulle sänka målsättningarna, formulera en annan procentsats än hundra, varför inte dra till med nittio?

Men nej, det tycker inte jag. Jag tror nämligen inte att det är omöjligt att uppnå 100%. Jo, jag har arbetat i skolan. Jag vet att det kan komma nya elever till skolan och som inte pratar svenska, och som självfallet inte har någon möjlighet att kunna läsa och skriva svenska i tvåan - beroende på hur gamla de är när de kommer till Sverige. Jag vet även att det finns en och annan elev som kanske aldrig, eller i alla fall betydligt senare kommer att lära sig att läsa, skriva och räkna - som kanske tom kommer att behöva någon annan skolform än den vanliga grundskolan. Men är det skäl nog för att säga att något annat än att faktiskt alla har rätt att kunna läsa, skriva och räkna i tvåan? Nej, som sagt, det tycker jag inte. Tvärtom, om det möjligen är förödande för lärarna med ett hundraprocentsmål, är det förödande för eleverna med något annat. Och om jag inte sagt det tidigare, fast det har jag, det vet jag, så är det lärarnas uppgift att se till att eleverna kan det här när de går ur tvåan. Ansvaret ligger inte på den enskilda eleven, om nu någon skulle få för sig det.

Så nej. Om jag får bestämma så står 100% kvar. Inte som vision, inte något vi ska stäva emot, utan som konkret målsättning. För elevernas skull.

Det är ingen slump att Alliansens ledare kan samarbeta

I kväll stötte jag på en vän. Vi träffas regelbundet hon och jag, men alltid på inplanerad tid och plats, nogrannt inskrivna i våra respektive kalendrar, så det här mötet blev faktiskt extra roligt. Som en liten gåva sådär. Min vän är rektor, har arbetat i skolvärlden sedan början av sjuttiotalet. Hon började som lärare samma år som jag började skolan och hon har alltså hunnit med en och annan skolreform, en och annan läroplan.

Vi hann prata en del om folkpartistisk skolpolitik, som hon i grunden tycker är bra. Hon berättade bl a att införandet av skriftliga omdömen på ett konkret sätt bidragit till att lärarna mer och mer har fokus på vad barnen lär sig, snarare än att uppmärksamma andra saker. Det där med "andra saker" kan handla om hur eleverna uppför sig rent allmänt, hur eleverna fungerar i grupp osv. Inget av det oviktigt naturligtvis, vad hon menade är lärarna numera har fokus* på elevernas kunskapsutveckling, krasst det där med att läsa-skriva-räkna och att det leder till att eleverna utvecklas snabbare inom de områdena. Att uppföra sig, respektera varandra, vara demokratisk och andra förållningssätt vi behöver lära oss - det bakas in i metodiken, men det är inte huvudsaken.

Jag hoppas att det här inte låter flummigt, för hon är en klok kvinna min vän, och eftersom jag själv arbetat som rektor vet jag precis vad hon menar. I det virrvarr av styrdokument som finns i skolans värld är det lätt att glömma bort att skolans uppgift i grunden faktiskt handlar om läsa-skriva-räkna. MEN, och det här är viktigt, tycker jag. Nu ska vi inte kasta ut barnet med badvattnet. För även om läsa-skriva-räkna-kunskaperna är det primära, gäller det att metodiskt baka in mycket av det som ibland felaktigt kallas för flum.

Ta det här med grupparbeten till exempel. Förmågan att samarbeta, att dra nytta av varandras kunskaper och därmed skapa nya kunskaper tillsammans - det är inte flummigt. Ni tror väl inte att det är en slump att ledarna för Allianspartierna lyckas så bra med sitt samarbete som de gör. Tre av de fyra partiledarna tillhör samma generation som jag, och det innebär att de är uppväxta med grupparbeten i skolan. De gick inte en dag i skolan utan att de uppmuntrades och för all del tvingades samarbeta med andra. Så därför vet de hur man gör.

*Var noga med vad du har fokus på - för det växer är fö min personliga yrkesmässiga favoritinsikt här i livet.

Är skolmaten egentligen en viktig fråga?

Förra veckan var jag på Gotland på semester. På bussen från Fårö till Visby fanns den här affischen. Jag läste vad som stod på den, men tänkte inte mycket mer på det. Konstaterade snarare att även på Gotland tycker Centern att närproducerad mat är viktigt. Min kompis Rose-Marie däremot, hon satt på sätet bredvid, blev förbannad. "Problemet med är politiker", sa hon, "är att ni så ofta fokuserar på fel saker. För inte är skolmaten skolans största problem. Se till att ungarna lär sig det de ska, så tar vi föräldrar hand om eventuell närproducerad mat när barnen kommer hem från skolan."

Rose-Marie fortsatte och sa att hon tycker att skolan snarare ska lägga mindre pengar och mindre kraft på skolmaten än mer. Se till att eleverna får mat så att de blir mätta, naturligtvis, men faktiskt ta pengar från matkontot och lägga på fler lärare. Att barnen och ungdomarna i skolan får en näringsriktig och något sånär vällagad måltid varje dag, det måste väl ändå vara föräldrarnas ansvar, inte skolans. Sa Rose-Marie.

Jag är benägen att hålla med. Allt som har med skolmat att göra tar fokus från skolans huvuduppgift, nämligen (om man ska hårddra det) att lära barnen läsa och räkna och tänka självständigt. Det tyckte jag redan när jag arbetade som rektor. Även om jag inte sa något. Allra minst sa jag något till elevernas föräldrar eftersom föräldrar tycker att skolmaten är en viktig fråga och blir förbannade om det serveras risgrynsgröt i skolan, eftersom det inte anses vara en fullgod måltid, även om risgrynsgröt faktiskt är en av de populäraste lunchrätterna i skolan.

Jo, jag vet. Nyttig mat är viktigt, och man behöver näring och energi mitt på dagen, det påverkar elevernas studieförmåga. Jag säger inget annat. Men frågan är om det verkligen är skolans uppgift att servera dagens mest näringsriktiga måltid. Och frågan är hur mycket kraft vi politiker ska lägga på skolmatsfrågan. Över huvud taget borde vi prata mer om vad som är eller borde vara skolans uppgift. Lära barnen att simma? Lära barnen att cykla? Lära barnen att laga mat? Närproducerad eller inte.

Mer beprövad vetenskap i skola och socialtjänst

Bjärehalvön

Nära vännen och jag ska vandra till Lissabon. Nej, inte i ett svep. Etappvis och långsamt. Det kommer att ta sin tid, är vi framme om tio år är vi nöjda. Och är vi inte framme om tio år är vi nöjda ändå. Här handlar det verkligen om att vägen är viktigare än målet, för en gångs skull.

Vi har tagit oss till Helsingborg och nästa gång vi ger oss i väg ska vi över till Helsingör och vandra genom Danmark. Vi hade dock en lucka. Sträckan Mellbystrand - Båstad - Hovs hallar -Torekov - Vejbystrand - Ängeholm fick vi av olika skäl inte vandrat förra året, och eftersom fusk inte är tillåtet, inga luckor här inte, gick vi den sträckan i går och idag.

Vi hinner prata en hel del när vi vandrar, och samtalsämnena varierar. De här dagarna har vi bl a pratat mycket ungdomskriminalitet och vikten av förebyggande insatser. Vissa beteenden hos barn är enligt den forskning som finns signaler om att det kan gå illa, och skola, socialtjänst och vuxna över huvud taget måste ta de signalerna på allvar. Inte gömma sig bakom att "han mognar" eller "hon kommer kanske att växa till sig". De som arbetar i skolan och i socialtjänsten behöver ta sin kunskap på allvar, lita till sin kompetens och professionalitet och inte känna det som att man dömer någon, utan faktiskt att man gör en kvalificerad bedömning utifrån beprövad vetenskap. Mer beprövad vetenskap i skola och socialtjänst tack.

Så har vi pratat om vindkraft och om att vi inte alls tycker att vindkraftverk är fula, utan tvärt om vackra och hoppfulla. Mera vindsnurror tack.

Låt se. Vi har pratat om könsroller om prioriteringar i sjukvården och politiska ideologier. Och slutligen, vårt favoritämne - meningen med livet när man är fyrtiofyra. Det ni, det kan man prata mycket om. För varje gång kommer man ett litet, litet steg framåt. Det gäller så väl i privatlivet som i politiken.

Laholm

Nej, nej, nej till frivilliga avgifter i skolan

Om jag har fattat det hela rätt så föreslår Alliansen, i den nya skollagen som snart ska presenteras, att skolorna ska få rätt att ta ut frivilliga avgifter från föräldrarna, till skolresor och sådant.

Det tycker jag är ett dåligt förslag. Skolan ska inte kosta. Jag vet inte hur många föräldrar jag träffade, när jag jobbade som rektor, som var förtvivlade bara över vad maten de skickade med i sina barns matsäckar kostade. Har man fler barn och skolan regelbundet är i väg på utflykter, långpromenader och annat, blir det en hel del. Helt i onödan för övrigt eftersom det går att beställa utflyktsmat från "bamba". De föräldrarna lär inte bli gladare över att skolan ordnar skolresor och annat som kostar pengar.

Barnens skolgång ska inte kosta. Och "frivilliga" avgifter, dvs att de föräldrar som vill, betalar - hur dumt är inte det? Snacka om att peka ut barn.

När jag gick i amerikansk skola fungerade det så att de som hade råd betalade för maten i serveringen. De som inte hade råd fick lunchkuponger. Och ja, alla hade fullständig koll på vilka som betalade och vilka som hade kuponger. Så vill jag inte ha det.

Betygsliknande omdömen i grundskolan

1977 gick jag ut sexan. På avslutningsdagen brände jag mitt betyg på skolgården. Jag gillade inte betyg, även om min egna var bra, tyckte inte man skulle stämpla folk i pannan med dem och tyckte dessutom att vi elever skulle lära oss att vilja lära för att det vara roligt att lära, ja ni fattar.

Så tycker jag inte längre och jag är glad över att vi i kommunstyrelsen fattat beslut om skriftliga omdömen som är direkt betygsliknande. Med åren har jag nämligen lärt mig att det är viktigt att ha fokus på rätt saker, och jag tror att att de skriftliga omdömena kommer att underlätta för så väl lärare och elever som för föräldrar.

Som lärare blir det tydligt vad eleven kan eller inte kan. Även om man som lärare har med sig det i bakhuvudet, oavsett skriftliga omdömen och betyg eller inte, så blir det tydligare nu och det är bra. Jag är sällan övertygad om något, men i det här fallet är jag det, övertygad om att man som lärare kommer att lägga mer krut på det som faktiskt ska utvärderas i de skriftliga omdömena.

Som förälder är jag nöjd. Det kommer inte råda någon tvekan om hur mitt barn ligger till i förhållande till målen. Utvecklingssamtal i all ära, men de omdömen jag genom åren fått om mina barns kunskaper har inte alltid varit så tydliga. Om det sedan beror på lärarnas otydlighet eller att jag helt enkelt inte begriper bättre vet jag inte, men många gånger har utvecklingssamtalen handlat om helt andra saker än hur barnen legat till rent kunskapsmässigt.

Eleverna är självfallet olika. Det finns elever som har helt klart för sig vad som förväntas och vad man själv har presterat i förhållande till det. Det finns tom elever som tycker det är roligt att lära för lärandets skull, oavsett om man får något kvitto på det eller inte. Men så finns det elever som faktiskt inte har en realistiskt uppfattning av de egna kunskaperna, och för dem kommer de skriftliga omdömena att vara bra.

Skriftliga omdömen handlar inte om huruvida barn är bra eller dåliga. Det handlar bara om hur långt man har kommit på vägen mot det man har rätt att lära sig i skolan. Det handlar inte heller om barnets förmåga, det handlar faktiskt om lärarnas förmåga att lära barnen det de behöver lära sig.